Forskning och högre utbildning berikas av internationella samarbeten. Genom
utbyten av studenter, doktorander och forskare mellan universitet i olika
delar av världen kan ny kunskap och nya infallsvinklar tillföras
verksamheten.
Under lång tid har de svenska universitetens och högskolornas utbyten och
samarbeten till stor del begränsats till länder i Europa, och i första hand
inom EU. Under senare år har dock mer globala samarbeten ökat i omfattning.
I Sverige är det framför allt de större lärosätena som skapat internationella
samarbeten som ett led i att stärka sin ställning på den internationella
arenan. Detta har inneburit en internationalisering av forskarutbildningen.
En nyligen publicerad rapport från Högskoleverket visar att ungefär en
tredjedel av de doktorander som antogs under 2008 kom från andra länder än
Sverige.
Att forskarutbildningen blir mer internationell är i sig eftersträvansvärt och
gör svensk forskning starkare för framtiden. Oavsett om doktoranderna efter
examen väljer att stanna i Sverige eller inte bidrar de till att Sverige
utvecklas som kunskapsnation.
Tyvärr visar erfarenheterna att de utländska doktoranderna har betydligt sämre
villkor än sina svenska kollegor. Högskoleverkets rapport visar att detta
inte minst gäller doktorander från Asien, Sydamerika och Afrika. Otrygg
finansiering genom stipendier, som ställer doktoranderna utanför de
gemensamma trygghetssystemen och i många fall på extremt låga inkomstnivåer,
tillhör vardagen för många av de utländska doktoranderna. Stipendier på 6
000–8 000 kronor per månad är vanliga.
För att garantera trygghet och rättssäkerhet inom forskarutbildningen finns
regler som lärosätena måste följa vid antagning av doktorander och under
hela forskarutbildningen. Det handlar om att doktoranden skall ges såväl en
rimlig försörjning som det stöd som behövs i form av bland annat
handledning.
En individuell studieplan skall upprättas och följas upp, och lärosätet måste
kunna garantera att doktorandens försörjning under forskarutbildningens fyra
år är säkerställd. Lärosätet skall heller inte kunna dra in försörjningen
eller handledningen utan att en grundlig utredning först genomförts.
Doktoranden skall också på eget initiativ kunna byta handledare utan att
vidare behöva motivera varför.
För betydande grupper utländska doktorander gäller dock inte dessa till synes
rimliga regler och krav på rättssäkerhet.
Sedan några år administrerar Svenska institutet ett stipendieprogram
finansierat av den pakistanska staten. Programmet omfattar närmare 200
doktorander vid flera av landets lärosäten.
Enligt dokument som våra organisationer har tagit del av, innebär det avtal
som dessa doktorander tvingas skriva under att de frånsäger sig stora delar
av den rättssäkerhet som annars är självklar. Bland annat kan försörjningen
dras in utan krav på utredning och doktoranden kan också bli
återbetalningsskyldig av de stipendiepengar som tagits emot och kan dessutom
bli tvungen att betala eventuella straffavgifter.
Det senare gäller om doktoranden inte skulle fullfölja sin forskarutbildning
eller bryta mot andra delar av avtalet. Doktoranden lovar att inte söka
medborgarskap eller utan tillstånd från stipendiegivaren arbeta i
värdlandet, samt att återvända till sin hemtrakt och där tjänstgöra under en
fastställd tid, mellan tre och fem år. Om stipendiaten inte återvänder
riskeras ett indraget pass. Doktorandens möjlighet att på egen hand byta
handledare eller styra över sin studietakt är också mycket begränsad.
Men de pakistanska doktoranderna tvingas inte bara avstå från självklara krav
på rättssäkerhet under utbildningen. De tvingas också acceptera
inskränkningar i mänskliga och demokratiska rättigheter under sin tid i
Sverige. Genom avtalet förbinder de sig att inte ägna sig åt någon form av
politisk verksamhet. Återbetalning av mottaget stipendium kan bli
konsekvensen om doktoranden skulle bryta mot detta.
Dessa villkor är bara exempel på vilka förutsättningar många utländska
doktorander i Sverige har. Att svenska lärosäten antar doktorander under
förutsättningar som dessa är på alla sätt oacceptabelt.
Ett ökat internationellt utbyte får aldrig åstadkommas till priset av etnisk
diskriminering.
LARS ABRAHAMSSON
ordförande Sveriges doktorandförening, Sulf
MARTIN PERSSON
ordförande Sveriges förenade studentkårers doktorandkommitté
RIKARD LINGSTRÖM
2:e vice ordförande Sulf