Repliken har upprepats som ett mantra, en förklaring och en ursäkt efter varje
krig i modern tid:
”Jag betraktade dem inte som människor.”
Nazisterna i Tyskland såg inte judar som människor, och serbiska soldater
under krigen på Balkan såg inte albaner och andra muslimer som människor.
Samma mönster finns i kolonialismen och andra sammanhang där de för tillfället
mäktiga har satt sig på de för tillfället maktlösa. Denna avhumanisering har
inget med det biologiska begreppet människa att göra. Både förtryckare och
förtryckta var födda individer av samma art, Homo sapiens sapiens.
”Människa” är ett vagt och mångtydigt ord och begrepp. Ofta har det använts på
medlemmar av den egna gruppen. De som står utanför gruppen är inte människor
eller i varje fall inte ”riktiga människor”. De kristna påstår att människan
är Guds avbild, men var går gränsen? Var Lucy och andra tidiga hominider
också Guds avbilder, eller är det bara den nuvarande människoarten som
åtnjuter den förmånen?
Människan har länge delats upp i kropp och själ, och bland de tidiga kristna
diskuterades det om kvinnan har en själ. Jag vill hävda att talet om kropp
och själ är gravt missvisande. Charles Darwin kom fram till att ”själen”
inte existerar som separat enhet utan bara är ett uttryck för kroppsliga
funktioner. Samma synsätt finns inom modern neurobiologi.
En religiös och romantisk människosyn betraktas fortfarande som finare än en
biologisk och realistisk. Men en människosyn som inte är förankrad i biologi
kan bli farlig. ”Människa” blir ett symbolord som betecknar något ädelt och
skyddsvärt. Det är en godtycklig definition av en konstruerad människa som
gör det lätt att definiera ut alla man ogillar som icke-människor.
Xenofobi, rädsla för och fientlighet mot främlingar, är vanlig bland levande
varelser. Den har troligen främjat överlevnaden inom en grupp, men den leder
också till utstötning av individer utanför gruppen. Hos den moderna
människan kan den få särskilt katastrofala följder genom vår avancerade
teknik. Om vi av naturen värnar om vår egen grupp och nedvärderar dem som
inte tillhör den, behöver vi politiska och sociala rutiner för att hålla
tillbaka de yttringar xenofobin kan ta sig.
De förment civiliserade européerna undertryckte och dödade med självklar
överlägsenhetskänsla hela folk i olika delar av världen. Darwin blev under
sin resa med forskningsfartyget Beagle vittne till hur de ”vita” bar sig åt
mot urbefolkningar. I sin bok Resa kring jorden ger han många exempel på
övergrepp. I Argentina blev 110 indianer vid samma tillfälle infångade och
dödade. ”Vem skulle kunna tro att sådana grymheter kan begås i våra dagar i
ett kristet, civiliserat land”, skriver Darwin.
Långt in i sen tid har aboriginer i Australien jagats som vilda djur i rena
nöjesjakter, och i Sydafrika råkade san-folket ut för samma behandling. En
förfader till nobelpristagaren J.M. Coetzee beskriver i en berättelse från
1760-talet ”den enda säkra metoden att döda en bushman” och säger att det
vilar på honom att ”utföra detta offer för mig själv och mina landsmän”.
Biologiska skillnader mellan människor har förvisso ofta legat till grund för
hierarkisering och förtryck. Hudfärg, skallform och andra yttre detaljer har
fått tjäna som alibi för att behandla andra individer som sämre sorters
människor. Men det finns också en skiktning och sortering som inte beror på
biologiska skillnader. Det var till exempel ingen synbar skillnad mellan
serber och muslimer i Bosnien eller Kosovo.
Att tränga ut andra, de som inte tillhör den egna gruppen, är en ful ovana som
evolutionen har frambringat. Om vi vill motverka den, kan vi inte förneka de
biologiska rötterna till vårt beteende. Den evolutionsbiologiska
världsbilden gör att vi nu har större möjlighet än tidigare att se människor
som de verkligen är. Därmed kan vi säga adjö till den ”konstruerade
människan”, den tankefigur som lockar till diskriminering.
Det är bättre att bli bedömd utifrån sin biologi än utifrån andras
gruppegoistiska fördomar.
BIRGITTA FORSMAN