Sverigedemokraten Jimmy Åkessons aggressiva utspel om islam i Aftonbladet den
19 oktober riskerar att polarisera diskussionen om islams roll i det svenska
samhället än mer. Att nagla fast en grupp som ansvarig för ett antal
samhällsproblem och spela på rädslan för denna grupp är klassisk högerextrem
taktik. Hur hamnade vi här? Det undrar man efter att ha läst honom.
En förklaring kan vara att svenska politiker underskattat frågan om islam
kontra det moderna samhället. Det finns en sprängkraft i frågan som rört om
i det politiska livet också i Frankrike, Holland och England. Risken efter
Åkessons artikel är att vi nu får ett klimat med dels en öppet antimuslimsk
och hatisk skyttegrav där skulden för alla samhällsproblem läggs på
muslimerna, dels en programmatisk islamsk skyttegrav från vilken all kritik
av islam stämplas som främlingsfientlighet, alternativt islamofobi.
Ansvaret för Åkessons ansvarslösa retorik ligger, så klart, helt på honom
själv, men ansvaret för att han fått detta vatten att fiska i ligger hos de
politiker som aldrig vågat eller velat ta tag i frågan om islam kontra
modernitet och som, i många fall, därför famnat kulturrelativismen som ett
medel att tackla frågan, det vill säga undvika den.
Denna hållning har skapat en feghet när det gäller att försvara den egna
värdegrunden – frihet, jämlikhet, demokrati – och en oförmåga att sätta ned
foten gentemot religiös extremism.
I England, religionskritikens och upplysningens vagga, har utvecklingen gått
så långt att ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams, i februari 2008
resignerat förordade särlagstiftning för den muslimska delen av
befolkningen. I Sverige har shariafrågan drivits av islamisten Mahmoud
Aldebe, ordförande i Sveriges muslimska råd, med 70 000 medlemmar,
och på Centerpartiets nomineringslista i valet till riksdagen nästa år.
I Frankrike tacklade man det hela genom att tillsätta en kommission, La
Commission Stasi – efter Bernard Stasi, en fransk politiker, som reste land
och rike runt för att intervjua läkare, rektorer, sjuksköterskor,
gympalärare och religiösa ledare och för att diskutera hur vi skall leva
tillsammans, religiösa och ickereligiösa. Var skall gränsen i det offentliga
livet gå mellan religiöst och sekulärt?
Den franska kommissionen mynnade ut i en lagstiftning som trädde i kraft 2004
och som, bland annat, innebär förbud mot huvudduk, stora kors och judiska
kippor i den franska grundskolan och inom offentlig förvaltning. Små kors,
Fatimas hand-symboler och davidsstjärnor är dock tillåtna.
Så såg en del av kompromisserna med de religiösa ledarna ut när fransmännen
satte ner foten i en av vår tids mest brännande frågor, en fråga som inte
handlar om vänster eller höger utan om hur vi skall leva tillsammans,
religiösa och ickereligiösa.
Sverige har ännu inte valt väg men tenderar att gå åt det engelska hållet. Det
är, förmodligen, ett av skälen till att SD kunnat muta in frågan om islam
och att partiet växer. En tydligare markering från samhällets sida, mot den
radikala islamismen, skulle med all sannolikhet hjälpa till att neutralisera
extremhögern, ty ytterligheterna betingar varandra.
Ett sätt vore tillsättandet av en svensk kommission – inspirerad av den
franska – en kommission som också tar sig an frågan om de religiösa
friskolornas vara eller icke vara.
Fredrik Ekelund