I en artikel på Aktuella frågor (8.1) redovisar regionrådet Anders Åkesson
(MP) sina skäl till att arrangera en debatt med Sverigedemokraterna.
Syftet, enligt Anders Åkesson, är att bevisa att Sverigedemokraterna för en
politik som leder till ökade klassklyftor. I det sistnämnda håller jag med
Anders Åkesson, och jag hoppas innerligt att debatten får detta utfall. Även
om jag inte tror det.
Jag vill istället möta Sverigedemokraternas väljare. Här är mina skäl för
detta:
För det första har ökat utrymme för främlingsfientliga och populistiska
partier i debatter aldrig lett till att deras väljarstöd har minskat.
Snarare tvärtom. Om regionfullmäktiges debatter, där många redan har bemött
Sverigedemokraterna, inte har fungerat, varför skall då debatter i egen regi
uppnå bättre resultat?
För det andra behövs en ny sorts politiker. Jag tror att vi som politiker
måste inse att dagarna där vi kunde vinna folks förtroende enbart genom
debatter och medieutspel är över. Medan Anders Åkesson (MP) debatterar mot
Sverigedemokraternas partiledning vill jag istället möta SD:s väljare där de
bor, i deras verklighet.
Jag tror nämligen inte att vi har mellan 4 och 7 procent rasister i det här
landet. Däremot har vi så många, om inte fler, missnöjda människor som
känner att samhället negligerar dem.
Politiken och politikerna måste förflyttas från mötesrummen ut till gator,
torg och arbetsplatser igen. Socialdemokraterna har en fin paroll som lyder
”Socialdemokraterna – ett parti i människors vardag”. Parollen sammanfattar
min vision. Politiker är ingen särskild yrkeskår som dyker upp i media och
köper din röst. En politiker skall vara din granne, din arbetskamrat, en
person som du kan känna förtroende för och som finns där du finns.
För det tredje tror jag inte att det hjälper att tiga. Sverigedemokraterna
skall bemötas. Det demokratiska samhället måste skydda sig mot de krafter
som vill slita upp det i två delar; vi och de. Jag har i mina föreläsningar
visat hur Sverigedemokraterna far med osanningar kring invandrings- och
flyktingpolitiken. Deras politik syftar till att öka klassklyftorna – allt
maskerat bakom fördomar. Men jag och Anders Åkesson har olika vägar. Medan
han bjuder in till debatt vill jag gå till källan till Sverigedemokraternas
stöd; väljarna.
För det fjärde, i valstrategernas och konsulternas era blir politik något som
riktas enbart mot de samhällsgrupper där det finns flest röster att hämta.
Den så kallade medelklassen skall vinnas genom hundralappar i
skattesänkningar, procentsatser uppåt och neråt i försäkringssystemen och
ökad valfrihet mellan välfärdens profitörer.
Detta har lett till att den tunna, men livsviktiga, väv av solidaritet som
vävts under folkhemsbyggandet håller nu på att rivas upp. Den del av
befolkningen som inte tillhör medelklassen befinner sig idag i en känsla av
hopplöshet och frustration.
I Rosengård kan det ta sig uttryck i stenkastning, i Landskrona i
missnöjesröstande på SD. Det handlar inte så mycket om främlingsfientlighet
som om vårt misslyckande när det gäller arbete, bostäder och bra och trygg
sjukvård för alla.
Det handlar om att vi som politiker har slutat vara samhällsbyggare och
istället blivit förvaltare. Förvaltare av klassamhället.
Missförstå mig inte. Jag hoppas att både jag och Anders Åkesson lyckas. Då har
vi uppnått det mål som är viktigast: inget främlingsfientligt parti i
Sveriges riksdag. Vi har bara olika vägar dit.
ANDREAS SCHÖNSTRÖM