I ett antal domar har EG-domstolen lagt fast principer som rör arbetsrätten
och den fria rörligheten för tjänster för företag som etablerar sig i ett
annat EU-land. Hur detta påverkar svensk arbetsrätt och den svenska modellen
är en central diskussion.
I Lavaldomen, som tar sin utgångspunkt i blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm
2004, har delar av det svenska regelverket ifrågasatts. Det handlar om Lex
Britannia, de bestämmelser som reglerar rätten att undantränga ett utländskt
kollektivavtal. Det handlar även om hur Sverige har implementerat reglerna
inom den så kallade hårda kärnan i utstationeringsdirektivet. Rent konkret
gäller frågan vilka krav som kan ställas på ett utländskt företag när det
gäller exempelvis lön, arbetstid och semester.
Effekterna av Lavaldomen utreds i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.
Vi är övertygade om att det går att hitta lösningar som tillfredsställer vår
grundläggande syn på hur arbetsmarknaden och den svenska
kollektivavtalsmodellen bör fungera och som stämmer överens med de krav som
EG-domstolen ställer.
Inom EU-kommissionen har en diskussion påbörjats om hur man kan förbättra
genomförandet av reglerna i medlemsstaterna för att tydliggöra vad som
gäller.
För arbetsrätten innebär det nya Lissabonfördraget på flera punkter en
förbättring jämfört med det regelverk som finns idag. I stadgan för
grundläggande rättigheter, som blir bindande i och med Lissabonfördraget,
slås tydligt fast rätten till såväl kollektivavtal som kollektiva åtgärder
för att försvara sina intressen, inbegripet strejk. Fördraget behandlas i
riksdagen idag.
I den debatt som förs finns tre påståenden som vi kraftigt vill vända oss emot:
Att EG-domstolens domar skulle innebära att arbetsrätten helt viker för
företagens intressen. Det är inte sant. När vi i Sverige nu skall se över
Lex Britannia handlar det om att se över en lagstiftning som infördes 1991.
Det är ett felaktigt påstående att hävda att hela Saltsjöbadsandan från 1938
står på spel. Förståelsen och respekten för den svenska modellen rubbas inte.
Den ståndpunkt som framfördes igår av LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och
Europaparlamentarikern Jan Andersson (s) i Sydsvenskan, nämligen att vi
skall omförhandla
EU:s utstationeringsdirektiv, som reglerar villkoren för anställda som jobbar
tillfälligt i ett annat EU-land. Det är fel väg att gå. Direktivet har sina
brister, men det finns en uppenbar risk för att en ny förhandling skulle bli
mycket långdragen och leda till försämringar jämfört med de regler vi har
idag.
Synen på hur arbetsmarknaden skall organiseras skiljer sig mellan olika
EU-länder. Vissa vill se mer avreglering, medan andra föredrar mer
lagstiftning. Vi är ett fåtal länder som har den nordiska modellen, med en
stark ställning för kollektivavtalen och för fack och arbetsgivare att
reglera villkoren. I det läget kan det vara svårt att få ett resultat som
går vår väg. Utstationeringsdirektivet bör vi därför slå vakt om.
Att vänta med ratifikationen av Lissabonfördraget till dess att konsekvenserna
av Lavaldomen utretts. Det är svårt att förstå. Det finns ingen anledning
att tro att det nya fördraget skulle leda till försämringar för svensk
arbetsrätt. Lissabonfördraget innebär ju tvärtom att de fackliga
rättigheterna stärks. Att hota med att ta fördraget som gisslan för den
framtida diskussionen om arbetsrätten är därför mycket olyckligt och
kontraproduktivt.
Det bästa sättet att säkra fackliga rättigheter på Europanivå är att se till
att Lissabonfördraget kan träda i kraft så snart som möjligt och att
utredningen med anledning av Lavaldomen följs upp med väl avvägda åtgärder i
brett samförstånd.
CECILIA MALMSTRÖM
SVEN OTTO LITTORIN