Den 6 november hålls ett annorlunda klimatförändringsmöte i Bryssel. Vad är
det som är så annorlunda med det här mötet? Jo, deltagarna har insett att de
måste hålla ögonen på en annan slags klocka än den på kontorsväggen.
Klimatförändringen kommer att pröva oss, hota oss och tvinga oss att ändra
oss. Och förändring, det okända, är ångestfyllt. Men det behöver det inte
vara. Vi tror tvärtom att det finns orsak att se ljust på framtiden, till
och med mycket ljust. För vi har faktiskt kunnandet, verktygen, tekniken och
ekonomin att bekämpa klimatförändringarna och skipa klimaträttvisa. Och det
är det som vårt möte den 6 november handlar om: att det är möjligt att
förändra.
Kyotoprotokollet löper ut 2012 och världssamfundet måste enas om ett nytt
avtal i Köpenhamn 2009. Därför kallas konferensen och det initiativ som vi
leder Vägen till Köpenhamn. I december i fjol inleddes debatten på FN-nivå
på Bali och i år träffas förhandlarna i Poznan i Polen den 1–10 december. Vi
har engagerat oss i detta unika initiativ därför att vi anser att enbart
politik inte kan råda bot på klimatförändringen.
Som världsmedborgare kommer det att vara våra dagliga val och uttalade krav på
företag och politiker som sätter temperaturen. Diskussionen bör inte
förbehållas en liten grupp politiker, företagare och experter. Vi behöver en
demokratisk debatt om klimatförändringen och vår framtid; att låta så många
människor, företag och ideella organisationer som möjligt höras i
förhandlingarna om ett avtal efter Kyoto.
Vägen till Köpenhamn är ett gemensamt initiativ av Madridklubben, Globe Europe
och Respect Table. Det är webbaserat och interaktivt, öppet för alla som
vill engagera sig och diskutera direkt med politiker, ideella organisationer
och progressiva företag.
Vid mötet den 6 november skall dagordningen för FN:s klimatkonferens i Poznan
diskuteras. Vi skall diskutera de långsiktiga målen och de framsteg som
gjorts med anpassningar och teknik. Ett seminarium skall fokusera särskilt
på mänskliga rättigheter, jämställdhet och klimaträttvisa, något som annars
brukar komma i skymundan i FN:s debatt. Den debatten brukar handla om
klimatförändringar uttryckt i ekonomi och teknik, snarare än det mänskliga
och sociala sammanhanget.
Varför anser vi att det mänskliga sammanhanget är så viktigt? Merparten av den
förutspådda ökningen på 2,6 miljarder av världens befolkning kommer att ske
i världens fattigaste regioner. Detta är regioner som inte har någon
konvergerande ekonomisk tillväxt, är de mest politiskt instabila och kommer
att drabbas hårdast av klimatförändringen. Det är en oroande utveckling mot
ett “hållbarhetsgap” som måste hejdas. Nobels fredspristagare Wangari Mathai
uttrycker det klart och tydligt: “Det kan inte finnas någon hållbar
utveckling utan rättvis utveckling, och ingen rättvis utveckling utan
jämställdhet”.
I slutändan kan vi inte uppnå ett hållbart samhälle och en ekonomi med låga
kolutsläpp enbart genom teknisk innovation, utan det krävs även omfattande
social och politisk innovation. Glöm inte att tekniken inte kan eliminera
fattigdomen, respektera de mänskliga rättigheterna, hejda klimatförändringen
eller bygga ett hållbart samhälle – det kan bara människor. Det är vad Vägen
till Köpenhamn handlar om och vad Köpenhamnsavtalet måste handla om:
klimaträttvisa för alla världens folk.
MARY ROBINSON
MARGOT WALLSTRÖM
6 november 2008