En klar majoritet av Syriens befolkning stödjer troligen tanken att landet
måste förändras.
Flertalet ställer sig inte bakom president Bashar al-Assad, men miljontals
syrier backar upp honom.
Varför?
Stödet för al-Assads regim i den urbana medelklass, övre medelklass och elit
som utvecklats under den tid som Bath-partiet styrt Syrien har väckt
förvåning internationellt.
Den syriska samhällsväven är komplex. Den kräver analyser som tar ställning
till den syriska maktapparatens strategier i syfte att skapa lojala grupper
av medborgare, men även hur motstånd tagit form utifrån dessa.
Inom det arabsocialistiska och statsbärande, men idag ideologilösa,
Bath–partiet har en strategi kring ett fördjupat socialt kontrakt utvecklats
där lojala syriska medborgare formas. I utbyte mot stöd till regimen får
invånarna trygghet och arbete.
En välutvecklad nationalistisk retorik som genomsyrade arbetsliv och
utbildningssystem har bidragit till att bandet mellan Bath–partiet och
medborgarna fördjupats. Partiet har också använt sig av möjligheten att måla
upp hotbilder med hjälp av yttre fiender i form av Israel och senare USA.
Det syriska samhällssystemet gynnar vissa grupper som lever i storstäderna
Damaskus och Aleppo där mer än hälften av landets befolkning bor. Medlemskap
i Bath–partiet har varit ett krav för många positioner i samhället och den
repressiva politiken har medfört att andra bilder eller berättelser inte
öppet kunnat utmana dem som staten står för.
Systemet påverkar alla som arbetar för landets största arbetsgivare, staten.
Lojalitet är en förutsättning för en karriär inom statens institutioner.
Staten har också gjort det möjligt för människor som flyttat från landsorten
till städerna att göra karriär i samhället och utmana den klassiska
sunnitiska ekonomiska eliten.
Men inflyttningen till ekonomiskt starkare storstadsmiljöer har skapat en
situation där alla inte är ekonomiskt framgångsrika. Många lever i fattiga
förortsområden. De är inte del av det syriska systemet ytterst baserat på
lojalitet mot staten och de får inte del av inkomster från korruption.
Samtidigt står det klart att de grupper i samhället som tillhör de
privilegierade inte tänker ge upp sina positioner.
Under de senaste åren har regimen gradvis reformerat landets ekonomi. Men det
ska ses som en säkerhetspolitisk åtgärd snarare än som en ekonomisk
liberalisering.
Lanseringen av vad regimen beskriver som en social marknadsekonomi är inget
annat än ett sätt för mer privilegierade grupper att bevara sina positioner.
Det är en politik där gränserna mellan det privata och det offentliga suddas
ut.
Statens medel eller pengar intjänade genom korruption har omsatts i
företagande. Resultatet har blivit företag grundade på släktrelationer,
kontakter eller en förbundenhet mellan elitskikten i samhället. En
armégeneral kan till exempel genom ombud, söner eller döttrar, äga företag
som startats med pengar hämtade ur statskassan eller ur den korruption som
genomsyrar landet.
Säkerhetspolitiskt föds en lojalitet mot makten genom ett tillåtande system
som ger en ekonomisk frihet, men samtidigt inte medger att människor går
utanför ramarna och kritiserar hur landet styrs.
Lojaliteten gäller på många områden, inte minst religiösa ledares begränsade
autonomi i fråga om att bygga upp starka, främst sunnimuslimska, religiösa
organisationer. De har varit fria i sin tolkning av islam och skapande av
religiös utbildning, välgörenhetsorganisationer och ekonomiskt starka
nätverk, men bara så länge de inte har kritiserat statens politik.
Muslimska religiösa ledares deltagande i det offentliga samtalet har
begränsats allt mer under senare år. Flera av dem har hotats eller fängslats
på grund av att de blivit alltför inflytelserika och öppet talat om
demokrati och mänskliga rättigheter.
Ovanstående resonemang är en förklaring till varför en försvarlig del av
syrisk medelklass, överklass och elit inte krackelerat ännu. Det kan även
förklara varför stora delar av armén och landets många säkerhetstjänster är
intakta och utgör ett stöd för regimen, men även varför unga utanför
systemet och människor i missgynnade städer och förortsområden gör uppror.
Vilken etnisk eller religiös grupp människor i Syrien tillhör är av betydelse
för om de stödjer al-Assad och för deras identitet och lojalitet. Men ett
inbördeskrig i Syrien kan inte förklaras endast med hänvisning till religiös
eller etnisk tillhörighet.
En fördjupad analys ger inte mycket utrymme för optimism eller för snabba
lösningar. De sår som skapats i det syriska samhället är redan alltför djupa.
Leif Stenberg
Leif Stenberg är professor vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds
universitet.