Förra månaden högg en val på nöjesparken Sea World i Florida tag i tränaren
Dawn Brancheau och ruskade henne. När räddningsmanskapet kom till platsen
var Brancheau död.
Tränarens död är en tragedi, och man kan bara känna sympati med hennes familj.
Men händelsen reser vidare frågor: var attacken medveten? Handlade
späckhuggaren Tillikum, Tilly kallad, av stress för att den hölls fången i
en steril betongtank? Var han trött på att tvingas uppträda och roa
massorna? Är det rätt att hålla så stora djur i fångenskap på en så liten
yta?
Tilly hade redan tidigare varit inblandad i två människors död. Vid ett
tillfälle föll en tränare ner i poolen och dränktes av Tilly och två andra
späckhuggare. Vid ett annat tillfälle hittades en man, som tycks ha tagit
sig in i anläggningen på natten då Sea World var stängt, död i poolen
tillsammans med Tilly.
Obduktionen visade att mannen hade bitmärken. En av Tillys ungar, som sålts
till en nöjespark i Spanien, har också dödat en tränare, liksom späckhuggare
i andra parker.
Richard Ellis, en havsmiljövårdare vid American Museum of Natural History,
anser att späckhuggare är intelligenta och att de inte skulle göra något
sådant av ren impuls.
”Detta var genomtänkt”, sade han till Associated Press.
Vi kommer aldrig att få veta exakt vad som rörde sig i Tillys hjärna, men vi
vet att han har levt i fångenskap sedan han var ungefär två år – han
fångades utanför Islands kust 1983. Späckhuggare är sociala däggdjur, och
han skulle ha levt med sin mamma och andra släktingar i en flock. Det är
rimligt att tro att den plötsliga separationen var en chock för Tilly.
Instängdheten i ett akvarium av detta slag är också extrem, för ingen pool,
oavsett storlek, kan komma i närheten av att motsvara behoven hos djur som
lever sina liv i sociala grupper och simmar långa sträcker i oceanen. Joyce
Tischler, vid djurskyddsorganisationen Animal Legal Defense Fund, beskrev
hållandet av en sextons späckhuggare i Sea Worlds vattentankar som
likvärdigt med att tvinga en människa att leva hela sitt liv i ett badkar.
David Phillips, chef för det internationella havsdäggdjursprojektet vid Earth
Island Institute, som lett försöken att återanpassa späckhuggaren Keiko,
känd från filmen Rädda Willy, till ett liv i frihet har sagt:
”Späckhuggare förtjänar ett bättre öde än att leva i trånga pooler.”
Men om vi pekar finger åt Sea World för dess behandling av djur i fångenskap
borde vi också titta lite bredare på hur vi stänger in djur som uppträder
för publik. I de flesta länder kan man besöka djurparker och se uttråkade
djur som vandrar fram och tillbaka i burar, utan något annat att göra än att
vänta på nästa mål mat.
Cirkusar är ännu värre för djuren. Deras levnadsvillkor är bedrövliga, i
synnerhet på kringresande cirkusar där burarna måste vara små för att kunna
transporteras. Träning av djur till att göra konster involverar ofta hunger
och grym behandling. Undersökningar som gjorts i hemlighet har ofta avslöjat
att djur blivit slagna eller utsatta för elchocker.
Flera länder – bland dem Österrike, Costa Rica, Danmark, Finland, Indien,
Israel och Sverige – har förbud mot eller stränga restriktioner för att
använda vilda djur på cirkus. I Brasilien startade en rörelse för att
förbjuda vilda djur på cirkus sedan hungriga lejon lyckats grabba tag i och
sluka en liten pojke.
Flera stora städer och många lokala myndigheter runt om i världen tillåter
inte cirkusar med vilda djur. Förra året blev Bolivia det första landet att
förbjuda alla djur, vilda som tama, på cirkusar. Beslutet följde efter att
en hemlig undersökning avslöjat chockerande övergrepp mot cirkusdjur. Nu
genomför den brittiska regeringen ett offentligt samråd på nätet kring
användning av djur på cirkusar. Många hoppas att detta är första steget mot
ett förbud.
Försök att försvara nöjesparker och cirkusar med argumentet att de förmedlar
kunskaper om djur till människor bör inte tas på allvar. De är en del av den
kommersiella nöjesindustrin. De viktigaste de förmedlar till påverkbara unga
sinnen är att det är acceptabelt att hålla djur i fångenskap för att roa
människor. Det är motsatsen till den attityd som vi borde försöka lära ut
till våra barn.
Vi bör inte heller låta oss övertygas av argumentet att cirkusar ger jobb.
Även den mänskliga slavhandeln skapade sysselsättning, men det var inte
något skäl att behålla den. I många länder som har förbud eller
restriktioner mot cirkusdjur blomstrar dessutom cirkusar med enbart
människor som uppträder.
Det finns inga ursäkter för att hålla vilda djur i nöjesparker eller på
cirkusar. Till dess att våra regeringar agerar bör vi undvika att stödja de
platser där vilda djur i fångenskap uppträder för vårt nöjes skull. Om
publiken inte betalar kommer de företag som profiterar på att hålla djur i
fångenskap inte att kunna fortsätta.
När våra barn ber oss att gå med dem på cirkus bör vi ta reda på om cirkusen
använder vilda djur. Om den gör det bör vi förklara för barnen varför vi
inte går dit med dem, och erbjuda oss att istället gå till en annan cirkus.
PETER SINGER
Copyright: Project Syndicate
Översätting: Magnus Jiborn