Att frasen ständigt upprepas – Sverige är ett öppet samhälle – gör den inte
sann.
Granskar man närmare vad riksdagen de senaste decennierna faktiskt har gjort
med regelverken om yttrandefrihet och offentlighet kan slutsatsen bara bli
en. Det öppna landet håller på att stängas.
Lagstiftarens ambition med stängande åtgärder är alltid behjärtansvärd.
Sverige är ju – det är numera utgångspunkten – så farligt. Våldtäkter,
pedofili och annan brottslighet hotar överallt. Även vanligt folk är
ständigt i färd med att skada eller kränka. Därför måste statens rätt att
övervaka, förbjuda och hemlighålla hela tiden utökas.
Några exempel på hur yttrandefriheten inskränkts de senaste tio åren:
Personuppgiftslagen, PUL, utgår från ett generellt förbud för medborgarna att
behandla personuppgifter, inklusive att yttra sig om andra. Svenskarna hotar
varandras integritet.
Tryckfrihetsförordningens förbud mot förhandscensur upphävdes 1999, när
innehav av information första gången förbjöds. Det gällde barnpornografi.
Möjlighet har skapats för polisen att – den dag behov uppstår – genomsöka
såväl privatbostäder som medieredaktioner för att kontrollera vilken
information som finns där.
TeliaSonera, Tele2 med flera internetoperatörer började 2005, under hot om
tvingande lagstiftning, filtrera internet – det vill säga blockera
webbsidor. Den som får information filtrerad har ingen möjlighet till
rättslig prövning. När alliansregeringen i en riksdagsskrivelse (2007/08:64)
diskuterar hur man skall komma åt terroristvänliga yttranden nämns sådan
filtrering som första alternativ. EU satsar hundratals miljoner kronor på
att utveckla filtreringslösningar.
I grundlagarna har fyra nya yttrandefrihetsbrott införts. Inget har
avskaffats. Tillämpningsområdet för ett äldre brott – hets mot folkgrupp –
har vidgats.
Rätten att meddela uppgifter till massmedier är grundlagsskyddad, men lämnas
uppgifterna via dator kan det bestraffas som dataintrång. Folkpartiets så
kallade intrångsskandal 2006 visade att varken meddelaren eller journalisten
då är skyddad.
Vad offentlighetsprincipen beträffar är medborgarnas tillgång till
elektroniskt lagrad information hos myndigheterna – det vill säga det mesta
som finns där – i allt väsentligt avskaffad.
Myndigheterna:
kan vägra lämna ut information ur databaser med hänvisning till att det
fordrar mer än rutinbetonade åtgärder. Att överklaga är meningslöst.
Domstolarna godtar regelmässigt, utan kontroll, det argumentet.
behöver inte lämna ut kopior av innehåll i databaser i annan form än på
papper, och kan då kräva tusentals kronor i avgifter.
behöver inte lämna ut kopior av internt utvecklade datorprogram annat än som
källkod, utskriven på papper. Medborgarna kan inte kontrollera hur
programmen – ofta helt centrala för myndighetens verksamhet – faktiskt
fungerar.
har fått ungefär 150 nya registerlagar som i allt väsentligt blockerar
medborgerlig insyn. Flertalet större personregister – integritetskänsliga
eller inte – har stängts med en speciallag.
kan med hänvisning till PUL hävda sekretess för såväl känsliga som icke
känsliga personuppgifter. Det följer sedan 1998 av sekretesslagen 7 kap 16 §.
kan i praktiken sudda i elektroniska allmänna handlingar, eller bara slänga
dem, i en utsträckning som aldrig har accepterats med pappershandlingar.
Föreställningen om det svenska samhällets tilltagande farlighet stämmer
visserligen dåligt med det faktum att svensken genomsnittligen lever längre
och fysiskt mår bättre än någonsin, men rädslan är ett faktum. Den byggs upp
med en tidvis absurd nyhetsrapportering och skapar acceptans för demokratins
försvagning, för ökad statlig insyn i medborgarnas privatliv och nya
polisiära tvångsmedel. Till och med FRA-spaning i vår e-post blir möjlig.
Redan Benjamin Franklin påpekade att ”Medborgare som ger upp sina rättigheter
i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller andra”.
Det var sant för 200 år sedan. Det är sant nu.
ANDERS R OLSSON