Niclas Ericsson delar under rubriken ”Kalla mig gubbjävel” på ledarplats i Sydsvenskan den 16 augusti generöst med sig av ett antal tankar om du-reformen på 1960-talet och om hur tilltalsbruket fungerade före du-reformens genombrott och hur de olika tilltalen enligt honom uppfattades.
Dessvärre är nästan samtliga påståenden i hans artikel felaktiga eller bygger på missförstånd, men Ericsson kan inte lastas för detta, eftersom han inte var med på 1950-talet.
I brist på egen erfarenhet av det han talar om utgår han istället från sig själv år 2012 som norm.
Men svenskan, liksom alla andra språk, rymmer en rad nyanser och subtiliteter som endast kan uppfattas korrekt av sin samtid.
Språket är en i högsta grad mänsklig företeelse, präglad av en rad kulturella faktorer som hela tiden förändras och förvandlas: dagens normalsvenska skiljer sig avsevärt från 1950-talets språk. Detta faktum synes inte Ericsson ha begrundat.
Eftersom det inte finns plats här att reda ut de många missförstånd Ericsons text innehåller, begränsar jag mig huvudsakligen till några få påpekanden av mer generell natur.
Två termer som är högfrekventa i dagens svenska är kränkning och integritet; brist på det ena leder lätt till det andra. Märkligt nog var båda dessa ord sällsyntheter på 1950– och 1960–talen. En tidningsrubrik om kränkning på den tiden handlade i regel om ett främmande flygplan som kränkt Sveriges gränser – inte om individer som ansåg sig kränkta. Skall vi tro att den tidens svenskar var moraliskt så mycket bättre än dagens, att de sällan kränkte någon?
Det är mot denna bakgrund man bör bedöma det högfrekventa bruket av ni som artigt tilltal förr i tiden (vilket för övrigt Ericsson godtyckligt påstår inte var naturligt på svenska).
Bruket av ni vid tilltal av främmande personer – endast nära vänner, arbetskamrater och familj duade man – var ett utslag av den respekt man visade andra som fullvärdiga individer; att tilltala en främmande människa med du var ett integritetsbrott och avslöjade dessutom talarens brist på hyfs och i värsta fall även en nedlåtande attityd. Det var alltså inte talaren som tog sig rätten att avgöra den tilltalades status och närhetsrelation, utan den tilltalade själv – ett utmärkt system som förhindrade kränkning: Du får gärna säga du.
Det är dock sant att tilltalet ni även kunde missbrukas i nedlåtande och avståndsbetonande sammanhang (till exempel av den snorkiga fina damen X till den stackars expediten Y i hattaffären), men då klargjordes det av både tonfall och kroppsspråk; detta bruk av ni kunde inte förväxlas med det högfrekventa artighetstilltalet.
Ericsson hävdar att ”Det typiskt svenska artighetstilltal som var brukligt före 1960-talet var inte att använda ni, utan titel eller namn”.
Men så var det inte. Det var ett gott alternativ men inte alls lika frekvent som det mycket enklare men lika artiga ni; dessutom underlåter Ericsson att ge den viktiga fortsättningen på sina exempel Herr Johansson och Docent Berglund. Ty fortsättningen löd till exempel: Herr Johansson, kan ni möjligen hjälpa min far med cykeln?, Docent Berglund, så trevligt att ni är med på bjudningen!
Ericssons påstående att man som allra sista utväg tog till ni är alltså så galet det kan vara. Han nämner dock med rätta en mera sällan vald utväg ur dilemmat, när man var osäker om det lämpligaste tilltalet, nämligen att uttrycka sig i passivum, vilket ibland ledde till komisk svenska.
Man kunde inte bara gå fram till en obekant person på stranden och fråga, om det var kallt i vattnet; först måste man inleda en konversation, till exempel: Har det badats idag? Efter ett jakande svar framförde man sedan sin fråga om vattentemperaturen.
Den oavsiktliga komiken i passiva uttryck kunde ibland nå oanade höjder, som när min latinlektor på 1950-talet efter att ha observerat att två av eleverna bråkade med varandra, frankt förklarade: Bråkas det så fås det gås!
Ericsson hävdar att du-reformen var en uppgörelse med det förflutna, med brukspatroner och knapadel. Detta är rena fantasier, liksom hans naiva tro att reformen handlade om ”Att minska avståndet”. Som om bruket av tilltalet du inte skulle kunna uttrycka ett gigantiskt avstånd och djupaste förakt. Dessutom: avståndet mellan individer skall givetvis avgöras av dem själva, inte påtvingas dem av någon utomstående, allra minst någon form av överhet.
Har Ericsson (eller Niclas, som han i konsekvensens namn kanske kräver att tilltalas av en person han aldrig träffat) aldrig frågat sig varför integritetsbrott och anklagelser om kränkning är hundrafalt, ja, kanske tusenfalt vanligare idag än före du-reformens införande – en reform som falskeligen påstods skapa närhet eller till och med vänskap?