Den 21 juli meddelade jordbruksminister Ann-Christin Nykvist att hon gett i
uppdrag åt Jordbruksverket att föreslå regler för odling av genmodifierade
växter i Sverige. Det finns odling för forskning i vårt land, men i vissa
andra EU-länder finns även kommersiell odling.
Jordbruksministern talar om att det behövs noggranna regler för odlingen så
att konsumenterna kan känna sig trygga. Frågan är om de kan eller vill det,
med de åtgärder som Nykvist undersöker.
Det har talats om att anlägga avstånd eller hinder mellan genmodifierade och
konventionella odlingar samt ställa särskilda krav på transport och
lagerhållning av gengrödor och på rengöring av fordon som används vid skörd
och transport. EU:s regler säger sedan tidigare att en produkt som
innehåller mer än 0,9 procent GMO, genmodifierade organismer, måste förses
med särskild märkning i butiken.
I grunden handlar detta om vilken syn vi skall ha på genmodifierade växter.
Bioteknikmotståndarna tycker att produktionsmetoden är det enda relevanta.
Genmodifierade växter är onaturliga och/eller omoraliska och de långsiktiga
konsekvenserna för ekosystemet och näringskedjan inte tillräckligt kända.
Men borde det inte vara slutprodukten som är det viktiga? Om det inte finns
några kemiska skillnader mellan grödor som är genmodifierade och sådana som
inte är det, är väl produktionsmetoden irrelevant?
Nykvist följer EU som försöker tvinga matproducenter till absolut spårbarhet
av gengrödor. Detta kommer att höja kostnaderna för skörd, lagring och
distribution av GMO och tvinga fram ett distributionsflöde skiljt från andra
grödor.
De bönder som odlat gengrödor har från första början inte behandlat dessa
annorlunda än andra grödor och GMO-utsäde har därför blandats med annat
utsäde vid silor, pråmar och transporter. Absolut spårbarhet krävs för
märkningen av livsmedlen med GMO och då måste man känna till varje länk i
hela kedjan, även när grödan har blivit processad så mycket att de genetiska
modifikationerna inte kan spåras eller mätas längre.
Studier i USA visar att kraven kommer att höja priset på vete med 9 procent,
om högst 1 procent genmodifierat material får finnas i konsumentvaran. Detta
kommer konsumenten att få betala utan att något värde lagts till.
Men konsumenterna är väl beredda att betala mer för ”genfri mat”? Inte om
konsumenten själv får välja.
Detta verkar motsäga många studier om konsumentattityder, men det viktiga är
inte vad folk säger utan vad folk gör.
Nicholas Kalaitzandonakes, vid University of Missouri, fann i en femårig
studie att holländska konsumenter inte förändrade sina köpvanor beroende på
märkningen av tjugo välkända livsmedel.
Marknaderna för många genfria produkter har stått och stampat på samma låga
nivåer i åratal. Konsumenten verkar inte vilja betala för
miljöetablissemangets moralism, när det kommer till kritan.
Utsädesbranschen har inte så stora vinstmarginaler. Studier visar att
absolut spårbarhet kommer att leda till stora strukturella omställningar. De
små och medelstora företagen kommer inte att klara av reglerna, utan tvingas
lämna marknaden till förmån för koncentration hos europeiska storföretag.
Sedan besprutningsresistenta sojabönor planterades för nio år sedan, har
tillväxten av areal som odlar gengrödor varit explosiv. Majoriteten av de
stora spannmålsproducenterna i världen och likaså många fattiga länder har
tagit till sig gengrödor, då de tar bort osäkerhet i jordbruket och
förbättrar vinsterna. EU:s regler är ett handelshinder riktat mot de
fattigaste.
Den vida spridningen borde istället leda till att jordbruksministern antar
regler som ser gengrödorna som normen. Den absoluta spårbarheten borde gälla
de omodifierade grödorna istället. Den minoritet som värderar absolut
spårbarhet för omodifierade grödor skall så klart få köpa det – och betala
priset. Men jordbruksministern borde inte växla över kostnaden till de
konsumenter som inte värderar omodifierade grödor i sig.
Att göra mat dyrare är dålig politik.
WALDEMAR INGDAHL