I sin budgetproposition skriver regeringen inte ett ord om barnens svåra
situation, om trångboddheten eller segregationen. Inte ett ord om att många
kommuner duckar för mer ansvar.
Istället för att skjuta till pengar till det underfinansierade mottagandet i
kommunerna – det fattas 3,5 miljarder kronor – konstaterar man att statens
kostnader har minskat rejält.
Istället för att avskaffa ebo-lagstiftningen, som gör att asylsökande kan
inhysas hos släktingar och vänner och hamna i totalt orimliga
trångboddhetssituationer, försöker regeringen sopa undan statens ansvar när
man skriver att ”Migrationsverket ansvarar för att ordna boende för de
asylsökande som inte ordnar boende på egen hand”.
Jag har varit med om att föra debatten om flyktingmottagandet både från
Malmös och från Sveriges Kommuner och Landstings sida under lång tid. Våra
argument, som har förts fram i stor politisk enighet, är dels att
migrationspolitiken är ett statligt ansvar, som staten idag inte tar, dels
att den ensidigt fokuserar på bostadsfrågan, vilket leder till fördjupad
segregation, istället för på arbete och integration.
Den 28 augusti träffade jag, Anja Sonesson (m) och andra Malmöpolitiker
migrationsminister Tobias Billström (m) och integrationsminister Nyamko
Sabuni (fp). Det var tydligt att ministrarna tog till sig våra beskrivningar
och förstod problematiken. Därför blir jag utomordentligt besviken när
förståelsen inte följs upp med konkreta åtgärder i budgetpropositionen.
Antingen beror det på att ministrarna försummar att föra fram sina
synpunkter eller att de blivit rått överkörda av finansministern.
I budgetpropositionen finns fina skrivningar om att asylprocessen skall vara
human och att särskild hänsyn skall tas till barnens situation. Ändå
accepterar man från regeringens sida en verklighet som innebär ett stort
lidande, särskilt för barnen.
Barnombudsmannen påtalade redan 1995 att ebo riskerade att medföra att barn
inte skulle få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Idag ser vi att de
barn som finns i ebo lever under förhållanden som myndigheterna skulle anse
vara oacceptabla för andra barn.
Att bo hos sina nära och kära framställs ofta som idylliskt. Men det är en
grovt förfalskad bild. Ebo innebär i verkligheten att en kvinna med fyra
barn flyttar in hos en manlig släkting i hans lägenhet på 37 kvadratmeter.
Eller att en sexbarnsfamilj flyttar in hos en annan sexbarnsfamilj i en
trerumslägenhet.
Vi ser barn som inte vet vart de skall ta vägen efter skolan eftersom
familjen flyttar omkring mellan släktingar och bekanta. Vi ser hur gamla
trauman rivs upp hos dem som påbörjat sin integrationsprocess när de
nyanlända kommer från hemlandets kaos.
Under 2006 kommunplacerades 3000 flyktingar och invandrare i Malmö.
Flyktingarna var tre gånger så många som året innan och 90 procent av dem
kom från ebo.
På drygt ett och ett halvt år har 700 nyanlända skolbarn i varierande åldrar
och med högst varierande skolgång kommit till Malmös skolor. Här återfinns
många av dem som registreras som obehöriga till gymnasiet.
I år väntas de nyanlända bli ännu fler. Vi befinner oss i en situation som
är fullständigt ohanterlig och som förvärras från dag till dag.
Jag har upprepade gånger vädjat om att staten skall ta sitt ansvar. Jag har
också påtalat att valet av boendekommun borde vara ett trepartssamtal med
individen, staten och kommunen som parter. Det är inte rimligt att
flyktingar skall vara hänvisade till extrem trångboddhet i hårt segregerade
bostadsområden och med mycket små möjligheter att få kontakt med
arbetsmarknaden. Det är inte ett dugg humant att låta människor hamna i en
sådan förfärlig livssituation som blir följden av ebo.
Detta tycks regeringen, eller i varje fall dess sakkunniga ministrar, också
inse. Ändå har man inte kraft att ta itu med problemet. Det enda beskedet är
att man skall göra en utredning – samma utredning som redan har gjorts. För
mig är det obegripligt.
ILMAR REEPALU