Den senaste veckan har ett ekonomiskt räddningspaket presenterats för
Grekland, ett av de EMU-länder som har omfattande ekonomiska problem.
Räddningspaketet har som syfte att stabilisera unionen, för denna och
kommande påfrestningar. Den fråga som kan ställas är om detta är en
tillräcklig åtgärd, eller om det är mer grundläggande förändringar av EMU:s
konstruktion som krävs. Det mesta talar för det senare alternativet.
Enligt EMU-systemets ledande arkitekter, påhejade av olika intressegrupper,
skulle det inte möta några större svårigheter att ta bort den
marknadsmässiga växelkursanpassningen mellan länderna och de olika ländernas
penningpolitik (räntenivåer) genom att överföra anpassningen till
arbetsmarknaden. Arbetskraftsmobiliteten skulle med nödvändighet öka i
Europa och lönenivåerna skulle bli flexibla efter marknadens villkor. På
detta vis skulle man undgå tvånget att bilda en politisk union, där endast
ett begränsat antal länder hade kunnat ingå. Vi måste komma ihåg att EMU är
ett experiment, en monetär union utan att åtföljas av en politisk union, som
exempelvis i USA.
Men verkligheten var annorlunda. Befolkningarna i olika länder är till
övervägande del inte rörliga över den europeiska kontinenten och dessutom
starka försvarare av den europeiska sociala modellen, med starka
fackföreningar och skattefinansierade statliga sociala åtaganden.
Resultatet är att den monetära unionen inte har fått önskad fri rörlighet på
arbetsmarknaden på marknadens villkor som ersätter den förlorade
anpassningen i nationell valuta och den nationella penningpolitiken.
För att kompensera för den uteblivna marknadsanpassningen och understödja
disciplinen i EMU-projektet har man infört restriktioner i statsskuld och
budgetunderskott inom finanspolitiken, som bedrivs nationellt.
Nödvändigheten insågs ganska tidigt i processen. Dessa restriktioner har
varit omöjliga att efterfölja på grund av den politiska olösta frågan mellan
övernationell befogenhet och nationellt politiskt ansvar.
I dagens ordning fattar EU-politikerna beslutet gemensamt, men det är de
enskilda ländernas regeringar som skall genomföra besluten. Ingen regering
blir omvald genom att fatta beslut mot sin egen befolkning. Europa är ingen
diktatur utan samverkande och suveräna enskilda demokratier, vilket man helt
glömmer bort i diskussionen.
För att bilda en ny överenskommelse om att stabilisera EMU-samarbetet, eller
rättare sagt rädda EMU-systemet i dess nuvarande form, är det lång väg till
självrannsakan. Man vill inte erkänna att det är dess nuvarande form som är
själva problemet. Vad som saknas är en diskussion om hur den reala
ekonomiska nivån skall lyftas (det grundläggande problemet i Europa) med
respekt för den europeiska sociala modellen. Detta kan ytterligare öka
konflikterna mellan medlemsstaterna.
Framför allt kommer det att bli en folklig protest, som kommer att resultera i
att flera länder får nytt styre. I vilken form kan jag inte förutsäga. Men
de politiker som går ut med att bryta samarbetet med den monetära unionen,
för att rädda samarbetet inom den europeiska unionen, kommer att få ett ökat
stöd.
Den enda vägen är att erkänna de historiska, strukturella och kulturella
olikheterna. Att dela upp EMU i zoner är den enda realistiska lösningen på
lång sikt om man vill undvika att gå tillbaka till nationella valutor i de
länder som är mogna för att bilda en monetär union.
Finns förutsättningarna för att ingå i en monetär och politisk union? Ja, för
några av EU:s kärnländer. Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna. Dessa har
en gemensam eurovaluta med ECB som gemensam centralbank. ECB:s nuvarande
ofullkomligheter måste dock rättas till.
Kan vi ingå i en enbart monetär union utan gemensamma restriktioner (det vill
säga utan stabiliserings- och tillväxtpakten) men bibehålla klara
inträdeskrav? Ja, för länder som vill ha ett valutasamarbete men inte är
mogna för samordning i stabiliseringspolitiken, det vill säga en politisk
union. Dessa har också en eurovaluta men den är skild från kärnländernas.
Således finns en växelkurs mellan kärnländerna och denna svagare
konstellations valuta. Denna konstellation har en samordnande centralbank,
dock skild från ECB.
Är det bästa alternativet att stå utanför en monetär union med flytande valuta
(fast växelkurs tillåts ej)? Detta rekommenderas för krisländerna, PIIGS.
När de fått en real plattform så kan de ansöka att gå med, först i den
svagare konstellationen, sedan i kärnländernas valutasamarbete.
Med dessa i grova drag skisserade åtgärder kommer EU att ordna upp den
divergens som nu sker inom det nuvarande EMU-systemet och erbjuda ett
stabilt, men samtidigt utvecklande, europeiskt monetärt samarbete.
Ronny Norén