Orden är vårt starkaste vapen. Jag använde dem då, i Rwanda 1994, och jag använder dem nu när jag reser världen över för att ge ord åt de röster som tystnat.
Orden ger hopp, ingjuter mod, och berättelser skapar förståelse. En människa kan göra skillnad. För varje möte blir jag hoppfull.
1994 rasade min värld samman, Rwanda störtades i kaos när soldater började döda civila och rwandierna varandra. Många förlorade både fotfäste och förstånd.
När det hände var jag hotellchef på Diplomat Hotel och ansvarade för Millie Collines Hotel i Rwandas huvudstad Kigali. Det var där 1 268 människor tog skydd under de dagar som blev till folkmordet i Rwanda. De var inga vanliga dagar, men jag är en vanlig människa.
Jag gjorde det som vem som helst skulle ha gjort i samma situation. Jag lyssnade till min inre röst och gjorde det jag visste var det rätta.
Idag talar jag med många unga människor, och jag säger alltid att de ska lyssna till sina samveten och låta det bli deras ledstjärna.
Jag stod med ett vapen mot mitt huvud och ett i min hand och ombads döda mina närmaste. Men jag såg och kände en liten möjlighet till förhandling, och jag tog den.
Jag använde det kraftfullaste vapen jag hade för att rädda livet på människorna som sökt skydd på hotellet. Jag använde ordens makt.
Hotellet var den enda allmänna platsen i Rwanda där ingen dödades och ingen misshandlades under folkmordet, det kan jag säga med stolthet. Jag skyddade människorna med mina ord och använde min erfarenhet som hotellchef till att se till att vi klarade oss på de få förnödenheter vi hade.
När mördarna planerade att använda hotellets swimmingpool som massgrav gjorde vi snabbt om den till byns brunn.
Det var inte svårt att stå upp för andra och rädda liv. Jag följde mitt samvete och hade möjligheten.
Under de omständigheter jag lever under idag kan jag ta ställning för mänskliga rättigheter och med stolthet uttala mina ord högt när oförrätter drabbar någon. Jag vill tala för alla som inte kan göra sina röster hörda.
Dagens Rwanda är en plats som behöver modiga människor som kan berätta sanningen. För utomstående ser landet ut som ett paradis. Men bakom fasaden finns en vulkan som glöder och är på väg att få ett utbrott.
Rwandas nuvarande styre tolererar ingen kritik och inga avvikande meningar. Det finns ingen politisk spelplan och ingen respekt för mänskliga rättigheter. Jag fruktar också att några av landets internationella ledare inte längre lyssnar till sitt samvete.
Rwanda behöver människor som har mod att se klart på de problem som finns och arbeta tillsammans med det internationella samfundet för att komma fram till lösningar.
Ledarna i Rwanda och alla rwandier som är utspridda i världen måste mötas och starta en dialog för sanning och försoning, sätta sig ner tillsammans och lära sig använda orden istället för vapnen. De måste visa mod och gå igenom det förflutna så att vi tillsammans kan skapa en hållbar fred och framtid.
John Bosco Gasasira och Amiel Nkuliza är två av de modiga som överlevt de förföljelser som journalister får utstå i Rwanda. Efter trakasserier flydde de båda redaktörerna för oppositionens webbsajt till Sverige. Hoten fortsatte här, men upphörde när den svenska regeringen utvisade de rwandiska regeringsagenter som var hitskickade för att tysta dem. John Leonard Rugambage, deras kollega, hade inte samma tur. Han sköts till döds utanför sin tidningsredaktion i Kigali en sen kväll. Samma dag hade han publicerat en artikel där han anklagade den rwandiska regeringen för att vara inblandad i ett attentatsförsök mot en före detta general 2010. Journalisternas mod och deras ord är nödvändiga för att sanningen ska fram.
Rwanda är en av de största leverantörerna av metaller som finns i mobiltelefoner och läsplattor, trots att det inte finns någon mineralbrytning i landet. Istället rekryterar, utbildar och skickar den rwandiska regeringen soldater till grannrepubliken Kongo under täckmantel att de letar efter rebellsoldater. Där finns metallerna.
FN gav nyligen prov på ett stort mod genom att släppa en rapport om den roll som den rwandiska regeringen spelade vid ett regeringsfientligt, beväpnat myteri i Kongo. Rapporten visar också att Rwandas regering bistod myterister med vapen, ammunition och unga rwandiska soldater. Det innebar en kräkning av den FN-resolution som förbjuder leverans av vapen till beväpnade grupper i Kongo.
Det är och kommer aldrig att vara lätt för vanliga människor, journalister och experter att föra fram sanningar till makthavare för att skapa fred och försoning. Men det är allas vår skyldighet. Vi bär det starkaste vapnet som finns inom oss, vi har orden och deras makt kan förändra världen.
Paul Rusesabagina
Fredag 6 juli 2012