Moderna konstinstallationer berör. Få torde bestrida detta efter de senaste
årens installationer som berört teman som Mellanösternkonflikten, religiösa
tabun – och nu senast psykiatrin.
I förra veckan debatterades en konstinstallation som bestod i att en
konstfacksstudent i Stockholm simulerade psykisk sjukdom. Hon blev
tvångsomhändertagen av polis, forslad i handfängsel till psykakuten vid S:t
Görans sjukhus, felaktigt diagnostiserad, lagd i bälte och tvångssprutad.
Den maktfullkomliga psykiatrin är naturligtvis rasande över att ha blivit
totalt avklädd på detta sätt. Majoriteten av allmänheten rasar också och
känner indignation å de psykiskt sjukas vägnar.
Men vad tycker egentligen de psykiskt sjuka själva? Är det någon som frågat
dem om detta? Kanske anser åtminstone en del psykiskt sjuka att
installationen var positiv? Att någon kunde offra sig för att få belyst hur
förtvivlat dåligt bemötandet ibland kan vara inom psykiatrin.
Personligen anser jag att konstfackstudentens psykiatriska installation har
bidragit på ett ovanligt tydligt och kreativt sätt till att lyfta fram
frågor kring förhållandena inom psykiatrin.
Låt mig ge tre exempel på frågor som konstinstallationen
aktualiserar:
1. Felaktig diagnostisering. S:t Göran psykiatriska klinik missar totalt i
simuleringsdiagnostik. Det finns en mängd psykiatriska diagnostiska
kriterier för att avgöra om en patient simulerar eller inte. Detta har S:t
Göran uppenbarligen glömt.
Bara detta torde vara en skandal eftersom simulering relativt ofta förekommer
inom psykiatrin och kan leda till livsfarlig felmedicinering om diagnostiken
missas.
I England där jag flera år arbetat som psykiater har man en pragmatisk
hållning och säger ofta ”this is not an illness, it’s only behaviour” –
”detta är ingen sjukdom, det är bara beteende”.
2. Hur hanterades tystnadsplikten? Att sjukhuset uttalar sig för medierna om
detaljer kring vårdtillfället torde vara ett brott mot journallagens
tystnadsplikt.
3. Har övervåld använts? Detta är sannolikt det svåraste att bedöma. Polis och
personal måste självklart försöka undvika att bli spottade på och undvika
blodvite, både för egen del och för patienten. Men detta är en ständig fråga
som psykiatrin dagligen måste hantera, och självkritiskt granska sina egna
rutiner kring.
Jag tror att en del av det ensidigt negativa bemötandet installationen
hittills fått av media och allmänhet beror på att hela installationen
alltför hastigt reducerats till enbart ”simulering”. Att tala om simulering
är tabu i Sverige. Mer tabu än i andra länder. Därav måhända det snabba,
kollektiva och onyanserade fördömandet från allmänhet, politiker och lurade
läkare.
Efter fyra års verksamhet inom psykiatrin i Norge och fem år i England vet jag
vilken kulturskillnad det är mellan dessa länder avseende
simuleringsdiagnostik. Det finns tusentals läsvärda artiklar om simulering
på engelska, på svenska lyser de med sin frånvaro.
Jag tror att konstfackstudenten föga anade hur många intressanta diskussioner
hennes konstverk kan sätta igång.
THOMAS JACKSON