Det är turbulenta tider för eurosamarbetet. Nyligen hävdade Tysklands förbundskansler Angela Merkel till och med att ”Europa befinner sig i en av sina mörkaste stunder sedan andra världskriget”. Samtidigt lanserar hon nya och långtgående idéer för hur EU-samarbetet bör se ut i framtiden.
I stundens hetta är det lätt att glömma bort att det europeiska integrationsprojektets historia kantats av kriser och lösningar som vid föregående kris varit otänkbara.
Möjligheterna att få gehör för nya idéer är oftast som störst i turbulenta tider.
De lösningar som nu diskuteras är också långtgående. Bankunion? Beskattningsrätt? Budgetsamordning? Detta är möjligheter som för några få år sedan aldrig hade diskuterats på allvar mellan EU-länderna.
Oavsett vilka beslut som fattas de närmaste månaderna, bryter den pågående debatten ny mark. Men den snäva fokuseringen på finanspolitiska lösningar är också ett bevis på hur svårt EU-ländernas ledande politiker har att formulera bredare och mer visionära politiska idéer.
Krisstämningen tar kraft och energi från andra viktiga områden, och riskerar kanske framför allt att försvaga EU-ländernas möjligheter att påverka händelser utanför unionen.
Det förefaller som om EU i det närmaste kapitulerat på det utrikespolitiska området.
EU saknar tydliga bidrag till lösningar i mer omedelbara kriser, som den i Syrien, och gentemot mer långsiktiga utmaningar som till exempel de som följer i kölvattnet av den arabiska våren. Ännu mer frånvarande förefaller EU vara när det gäller strategier för de mer gradvisa strukturella maktförskjutningarna som sker globalt.
Medan USA i allt högre grad vänder blicken från Europa mot Asien, och medan ett allt mer aktivt och utåtblickande Kina formulerar nya internationella strategier, hamnar EU i bakvattnet.
De som ställde sitt hopp till att EU skulle få en starkare röst internationellt efter att unionens regelverk skrevs om i Lissabonfördraget och trodde att unionen på det globala planet skulle tala sig varmt för ett starkare FN, för starkare internationella institutioner, för ökad respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter, får konstatera att de flesta medlemsländerna inte vill eller förmår lyfta blicken ovanför den mest akuta krishanteringen.
Angela Merkel är till synes ensam bland ledarna i EU om att försöka väcka liv i mer långsiktiga visioner. Hon pratar öppet om behovet av en framtida politisk union, med en folkvald EU-president och fler befogenheter för de gemensamma institutionerna i Bryssel. Hon försöke väcka liv i frågan om en gemensam plats för EU i FN:s säkerhetsråd.
Inget av dessa förslag kommer att få omedelbart gehör hos andra EU-länder. Merkels planer kräver fördragsändringar och blir därför inte verklighet inom en överskådlig framtid, om ens någonsin. Men de är modiga och viktiga bidrag till debatten, och välbehövliga för att hålla visionerna levande om en bättre och mer robust framtida union.
För den som vill tänka nytt och mer långtgående om ett tätare politiskt samarbete mellan EU-länderna finns däremot andra frågor som varken kräver fördragsförändringar eller nya resurser.
Försvarspolitiken är kanske det bästa exemplet. Inga EU-länder bedömer idag att de står inför ett omedelbart militärt hot, särskilt inte från varandra.
EU:s yttre gränser är inte militärt hotade från något håll. I stort sett alla samtal mellan medlemsländerna handlar istället om att kunna använda sammansatta styrkor från flera länder för fredsfrämjande uppdrag i andra delar av världen.
Ändå spenderar de flesta EU-länder enorma resurser på ett eget territorialförsvar. Om vi inom unionen nu är redo att diskutera ett gemensamt ansvar för varandras statsfinanser, hur kan vi i längden motivera att lägga en stor andel av våra nationella budgetar på att var för sig försvara våra egna länder?
Varför inte istället på allvar diskutera gemensamma lösningar? Varför inte specialisera och dela? Vad förlorar unionens medlemsländer på att några av dem går ihop och står för ett flygvapen, andra för en flotta, andra igen för traditionella markförband och så vidare?
Finns det något, utöver nationalstatsromantik, som hindrar att EU-länderna sätter sig ner och diskuterar en vidareutveckling av försvarspolitiken med hjälp av de samarbeten och institutioner som redan gemensamt byggts upp? Trots att sådana steg är långtgående och radikala kan de utan problem ske inom ramen för nuvarande fördrag. Genom arbetsfördelning och specialisering får EU gemensamt mer för pengarna, och många länder skulle genom det kunna skära i sina försvarsbudgetar.
Det som krävs är politiskt mod och vilja. Fler borde haka på Angela Merkel och komma med nya idéer. Fältet är öppet för de politiker som vill göra framtida avtryck i EU.
Maria Strömvik