År 1994 antogs en historisk handlingsplan av 179 av världens länder vid FN:s
befolkningskonferens i Kairo. För första gången enades det internationella
samfundet om att mänskliga rättigheter inkluderar rätten för kvinnor och män
att fritt och utan tvång, våld eller diskriminering, kontrollera och
bestämma över den egna sexualiteten, inklusive den egna sexuella och
reproduktiva hälsan.
EU har förbundit sig att fullfölja handlingsplanen från Kairokonferensen, men
lever inte upp till åtagandet att garantera sexuell och reproduktiv hälsa
och rättigheter.
Vad gör Sverige när EU sviker? Och hur utnyttjar Sverige sin roll som
ordförande för EU?
Svaret är: inte tillräckligt.
Det visar den rapport som RFSU, Afrikagrupperna, Diakonia, Forum Syd och
Svalorna Latinamerika gemensamt presenterar i morgon.
Sverige har historiskt sett varit en av de starkaste förkämparna för
människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter, SRHR, såväl inom
EU-kretsen som inom FN. Detta engagemang förpliktigar.
Sverige har flera ambitiösa policydokument, till exempel om att stödja
insatser för att fler länder skall göra aborter säkra, lagliga och
tillgängliga, för vettig sexualupplysning, ökad preventivmedelsanvändning
och skydd från diskriminering på grund av sexuell läggning. Men få andra
EU-länder följer efter.
Vår rapport vittnar om hur moralkonservativa medlemsstater bakbinder EU som
internationell aktör i SRHR-frågor. Till exempel lamslog EU FN:s
kvinnokommissions möte 2008, då man under slutförhandlingarna inte kunde
enas om gemensamma positioner angående kvinnors rättigheter.
Vid FN:s uppföljning av hiv- och aidsarbetet under sommaren 2008 hindrade
Malta, Irland och Polen EU från att i sitt tal till generalförsamlingen
lyfta fram behovet av information till ungdomar om hur de skyddar sig mot
hiv.
Rapporten visar även att motståndet inom EU inte bara beror på
moralkonservativa värderingar, utan även i stor utsträckning på okunskap och
ointresse för SRHR-frågor.
Här har Sverige en viktig roll att spela. Sverige bör utnyttja alla tillfällen
under det svenska ordförandeskapet i EU till att föra upp SRHR-frågorna på
agendan.
Handelsminister Ewa Björling (M) visade att detta är möjligt när hon i april
2009 träffade Maltas premiärminister – och tog tillfället i akt att prata
kondomer i det strikt katolska landet, trots att frågorna på schemat
handlade om frihandel och patenträtt. Fler politiker bör följa hennes
exempel.
Samtidigt skall svenskt agerande inte vara avhängigt enskilda eldsjälars
initiativ och engagemang. Regeringen måste säkerställa att våra egna
tjänstemän och politiker har god kompetens kring sexuell och reproduktiv
hälsa och rättigheter. En del görs, men mycket återstår.
Enligt en rapport från utvärderingsmyndigheten Sadev saknar svenska
utlandsmyndigheter möjlighet att påverka EU:s internationella
utvecklingsarbete. Sadev menar att arbetet präglas mer av slumpmässighet än
av strategiska överväganden. Initiativ tas då och då av enskilda
handläggare, men styrningen är ofullständig. Här har regeringen ett viktigt
ansvar att se till att vi följer våra egna policydokument.
EU står för 60 procent av världens bistånd men bidrar ändå inte med
tillräckligt med pengar för att nå de mål som EU tillsammans med övriga
länder i världen enats om. Enligt Die Deutsche Stiftung Weltbevölkerung
minskade EU-kommissionens genomsnittliga budget för det program inom vilket
SRHR ingår från 18 miljoner euro per år under 2003–2006 till 12 miljoner
euro per år under perioden 2007–2013.
FN har räknat ut att varje miljon dollar som fattas i finansieringen leder
till cirka 360 000 oönskade graviditeter, 150 000 aborter, 800 döda kvinnor,
11 000 fall av spädbarnsdöd och ytterligare 14 000 barn som dör innan de
fyllt fem år.
Sverige prioriterar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i sitt
bistånd och bör verka för att övriga EU-länder och EU ökar sitt SRHR-bistånd.
Rapporten som vi publicerar i morgon konstaterar att Sverige är en stark röst
på SRHR-området, men att vi inte har gjort tillräckligt för att påverka EU
som internationell aktör. Under det svenska ordförandeskapet har regeringen
en unik chans att föra fram de överenskommelser som EU antog vid
befolkningskonferensen i Kairo 1994.
Det är svenska politikers ansvar att utnyttja varje tillfälle att flytta fram
positionerna, och på så sätt undvika dels fler dödsfall till följd av osäkra
aborter, bristande mödra- och förlossningsvård och bristande tillgång till
kondomer, dels diskriminering på grund av kön, könsidentitet och sexuell
läggning.
Annica Holmberg
tillförordnad generalsekre-
terare Forum Syd
Bo Forsberg
generalsekreterare Diakonia
Carina Ohlsson
ordförande Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR
Gabi björson
kanslichef Afrikagrupperna
Klas Hansson
verksamhetsledare Svalorna Latinamerika
Lena AG
generalsekreterare Kvinna till kvinna
Lise Bergh
generalsekreterare Svenska Amnesty
Sören Juvas
förbundsordförande RFSL
Åsa Regnér
generalsekreterare RFSU