Den globala krisen är ett test för euron. I tider av ekonomisk uppgång döljs
lätt systemfelen, men vår granskning visar att Europeiska centralbankens,
ECB:s, gemensamma penningpolitik blåst upp bubblor i vissa euroländer under
de goda åren.
Skillnaderna inom eurozonen är helt enkelt för stora för en och samma
penningpolitik. Den gemensamma penningpolitiken ökar skillnaderna
ytterligare, vilket motverkar EU:s grundläggande syfte.
I Nätverket för Europaforsknings årsbok, EU och den globala krisen, som
diskuteras på Börshuset i Malmö idag, visar vi i vårt kapitel närmare hur
euron fungerar som en centrifugal kraft i Europa. Det innebär att man måste
ifrågasätta argumentet att Sverige bör införa euron för att stärka den
europeiska integrationen.
Idag är det Grekland som har strålkastarljuset på sig och som skakar euron,
men situationen är inte bättre för Spanien eller Irland. I själva verket är
underskotten i statsfinanserna i dessa två länder lika stora som i Grekland,
men i deras fall har fiffel och misskötsel inte spelat någon roll. Tvärtom
hade Spanien och Irland statliga budgetöverskott fram till krisen.
ECB:s räntepolitik eldade dock på den ekonomiska tillväxten, och
bostadsbyggandet i Spanien var tre gånger, och i Irland nära dubbelt, så
omfattande som i eurozonen som helhet. När bubblan sprack blev euron till en
kvarnsten genom att begränsa de penningpolitiska motåtgärderna.
Flytande spanska pesetas och irländska pund skulle, i motsats till euron, ha
försvagats i krisen och därmed mildrat den kostnadskris som uppkommit till
följd av den under bubbelekonomin snabbare stegringen av lönekostnaderna.
Nu tvingar euron i stället Irland och Spanien, liksom Grekland, att bedriva en
hård åtstramningspolitik, vilken inte bara driver upp arbetslösheten utan
också förlänger den ekonomiska depressionen.
Den ekonomiska åtstramningspolitik som föreskrivs de hårdast drabbade länderna
i eurozonen står i skarp kontrast till den keynesianska politik som används
i Washington, London, Paris, Berlin och Beijing.
Hade de ekonomiska stormakterna förlitat sig på den medicin som gäller i Aten,
Madrid och Dublin skulle världsekonomin ha befunnit sig i fritt fall.
Erfarenheterna från 1930-talet illustrerar detta. Då tävlade alla länder i
åtstramningspolitik, och depressionen förvärrades ända tills England bröt
den onda cirkeln i september 1931, lämnade guldmyntfotens fasta
växelkurssystem och lät pundet flyta.
De länder som följde England hade i mitten av 30-talet återhämtat sig med
råge, medan de som i det längsta försvarat sina fasta växelkurser
fortfarande var kvar i nedgången.
Euron har effekter inte bara i själva eurozonen utan också bland dem som
aspirerar på att snart införa den: de baltiska länderna. I en konfidentiell
promemoria bekräftas detta även av ECB, enligt nyhetsbyrån Bloomberg den 10
december. I promemorian konstaterar ECB:s experter att de fasta
växelkurserna mot euron skapade bubbelekonomier.
De baltiska ländernas envisa fasthållande vid sina fasta växelkurser mot euron
har haft ett högt pris och nedgången i bnp är djupast i Europa. Särskilt
hård är åtstramningspolitiken i Lettland där hushållens konsumtion fallit
med en fjärdedel och under 2010 beräknas den minska ytterligare 12 procent.
Vad som kommer att hända med Euroland kan man bara spekulera om. Irland och
Spanien är inte så stora hot mot euron därför att deras samlade skuldbörda
är låg och det ger spelrum för de nuvarande budgetunderskotten.
Innan det grekiska fifflet avslöjades uppskattades den offentliga skulden till
omkring 100 procent av bnp, trots att EMU tillåter högst 60 procent.
Grekland är emellertid varken den enda eller sista krishärden. Italien, som
är en långt större ekonomi, har sedan länge dragits med en skuldbörda på
över 100 procent av bnp och så snart tvivel väcks om Italiens
kreditvärdighet riskerar det att sätta en lavin i rörelse.
På lite längre sikt finns också ett hot i att fler länder i Östeuropa inför
euron. Återigen kommer den gemensamma penningpolitiken att förstärka
skillnaderna och istället för att främja integrationen kommer euron att vara
ett hinder.
Mot den bakgrunden borde valet vara lätt för Sverige. Det finns inte bara
egoistiska ekonomiska skäl till att behålla kronan. Även för Europas skull
gör Sverige bäst i att behålla kronan och Riksbanken, och därigenom visa att
det är både möjligt och bra att vara utan euron.
JONAS LJUNGBERG
TONY JOHANSSON