Synen må skifta på Lissabonfördragets innehåll, men det är ingen tvekan om att
det i stora delar skulle få ett EU med 27 medlemsländer att fungera
effektivare än nu. Sedan den svenska riksdagen i november godkänt fördraget
samtidigt som den tjeckiska författningsdomstolen gett grönt ljus tyder nu
allt på att det i början av 2009 bara kommer att vara Irland kvar att
ratificera det med en liten brasklapp för omröstningen i Tjeckiens
parlament. Frågan är då hur EU bör förhålla sig till det ”irländska
problemet”.
Ämnet lär komma upp vid toppmötet i Bryssel, men tiden är troligen inte mogen
för ett definitivt beslut. Om inte annat skall ett beslut om Irland framstå
som övermaga när den tjeckiska ratificeringen ännu formellt saknas. Därför
får lustigt nog Tjeckien som ny EU-ordförande vid årsskiftet ärva frågan
från Frankrike. Och vilka lösningar står då till buds?
Då Irland röstade nej till Lissabonfördraget i en folkomröstning i juni i år
var den första reaktionen runtom i Europa att det fallit, eftersom det ju
endast kan träda i kraft då det godkänts av samtliga medlemsstater. När
sedan ratificeringen ändå fortgick i övriga medlemsländer – och nu närmar
sig sitt slut – stod det snart ändå klart att Irlandsfrågan måste lösas
separat om fördraget skall kunna träda i kraft.
En möjlighet, om än mindre trolig av politiska skäl, är givetvis att
konstatera att Irlands nej tills vidare förhindrar en ratificering, varefter
EU fortsätter med nu gällande regler. En annan, likaledes mindre trolig,
utväg är att EU kort efter en väntad tjeckisk ratificering i början av 2009
”kräver” av Irland att en ny folkomröstning skall hållas under våren 2009,
före EU-parlamentsvalet i juni, för att parlamentet då skall kunna väljas
enligt de nya bestämmelserna.
Om inget av dessa alternativ är troliga återstår två mer sannolika lösningar.
Den ena är att låta Irland vänta med att ordna en ny omröstning, åtminstone
till våren 2010. Tanken är då att själva vetskapen om att övriga 26 länder
ratificerat fördraget skall få Irland att senare rösta ja, särskilt om
situationen då på något sätt kan innebära att Irland i händelse av ett nytt
nej lämnas utanför, snarare än att landet tillåts stoppa fördragets
ikraftträdande. Rent juridiskt bör detta kunna uppnås genom avtal mellan
övriga stater, även om en sådan modell ingalunda är idealisk.
Den andra varianten är att i en överenskommelse med Irland, som formellt
skulle kunna ingås redan vid dagens möteslå fast att vissa av de ändringar
som sker genom Lissabonfördraget kan godtas av det irländska parlamentet,
varefter övriga ändringar – i form av irländska undantag – senare kan
godkännas i en folkomröstning.
Denna variant på de danska undantagen från Maastrichtfördraget 1992 är möjlig
enligt Irlands grundlag och innebär att fördraget bör kunna träda i kraft
under början av 2009, men osvuret är bäst. Frågan är ju dock vad ett nej i
den senare folkomröstningen skulle få för juridiska och politiska
konsekvenser.
JOAKIM NERGELIUS