På senare tid har det uppstått en omfattande debatt mellan religiösa
skribenter och sekularister, det vill säga individer som säger sig värna om
samhällets sekulära värdegrund. Med stor sannolikhet kommer denna debatt att
eskalera under 2009 eftersom vi i år inte enbart högtidlighåller Darwins
200-årsdag, utan även 150 årsdagen av publiceringen av The Origin of
Species, vilket måste betraktas som ett av den västerländska
vetenskapshistoriens mest inflytelserika verk.
Det är dock i första hand inte omsorg om jubilaren som driver denna debatt
utan snarare den värdegrundskonflikt mellan konfessionella och sekularister
som det sen-sekulära samhället karaktäriseras av.
Religionernas återinträde på den offentliga arenan ogillas kraftigt av
företrädare för t.ex. Liberati, Humanisterna, Fri tanke och andra
organisationer eller tankesmedjor med starkt sekularistisk agenda. Man
mobiliserar, vässar sina virtuella pennor och drar i strid i upplysningens
anda. Ett Vi och ett Dom skapas där sekularisterna menar att de har
förnuftet och vetenskapen på sin sida medan de konfessionella anses stå för
vidskepelsen. Birgitta Forsmans inlägg på Aktuella frågor i Sydsvenskan den
11 februari verkar ansluta sig till denna skara.
I retoriken gentemot förekomsten av offentligt uttryckt konfessionell
värdegrund som till exempel religiösa friskolor använder sig sekularisterna
ofta av Darwin och evolutionismen som slagträ. Evolutionismen får i sådana
sammanhang representera förnuftsbasering och vetenskaplighet, det vill säga
en värdegrund i upplysningens anda. Vad som sällan eller rent av aldrig
kommer fram i denna debatt är att det finns vetenskapliga inriktningar som
t.ex. kultur- och religionsantropologin som absolut inte vill förknippas med
evolutionismen. Detta beror dock inte på konfession utan dels på
evolutionismens dåliga förklaringsvärde vid analyser av kulturella fenomen
och dels på den etnocentrism som evolutionistiska analyser av samhällen
indirekt gav – och fortfarande ger – uttryck för. Det hölls under
evolutionismens guldålder (1800-talets slut till 1900-talets början) för
givet att s.k. primitiva samhällen befann sig på ett evolutionärt
underlägset stadium jämfört med det europeiska samhället. Man menade att det
sekulära Europa, där religion och andra vidskepelser hade förpassats till
den privata sfären, utgjorde evolutionens krona. På så vis kunde den Vite
mannens börda legitimeras under kolonialtiden och på samma vis legitimeras
stundtals ”hjälp” än idag.
Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att Europas inträde i den
sen- eller postsekulära eran – där religion och religiösa värdegrunder blir
allt mer synliga i samhället – väcker sådan ilska hos sekularister. Att
europeisk kultur, dvs. Vår, är något helt annat än den övriga världens, dvs.
Deras, verkar även dagens sekularister hävda och detta trots Birgitta
Forsmans försäkran att den evolutionsbiologiska världsbilden ser människan
som den verkligen är och inte som en konstruktion.
För mig, och säkert för många andra inom humaniora och samhällsvetenskapen,
låter detta som en kvarleva, om uttrycket tillåts, från ett svunnet
vetenskapligt paradigm. FN:s deklaration om de Mänskliga rättigheterna är en
konstruktion och inte en ”sanning” i vardaglig betydelse, men det gör inte
människans rättigheter mindre värda!
Evolutionismen må ha ett förklaringsvärde inom dagens naturvetenskap, som
forskare inom humaniora vet jag inget om det, men för mig ter det sig
osannolikt att evolutionismen i något annat än kraftigt modifierad form
skulle kunna bli gångbar igen inom de vetenskaper som studerar människans
kultur och samhällsliv.
Dess vetenskapshistoria är allt annat än ljus och dess förklaringsvärde är
ytterst begränsat vid analyser av kulturer och samhällen. Med detta sagt kan
jag bara konstatera att evolutionismen knappast är representativ för dagens
vetenskap!
PIERRE WIKTORIN
13 februari 2009