Många utbildningar vid landets högskolor och universitet har en mager kost att
leva på. Resultatet blir därefter: få lärarledda föreläsningar i rekordstora
studentgrupper.
Till detta kommer explosionen av nya studenter som går vidare till
universitetsstudier. Detta är på ett sätt glädjande. Idag har vi lika många
doktorander i vårt utbildningssystem som gymnasister på 1950-talet.
Men utbildningsexpansionen har tyvärr skett till priset av försämrade
möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens
kompetenskrav. Många inom högskolan har fallit till föga och sänkt kraven.
Tyvärr är de studenter som kommer till universitet och högskolor över lag allt
sämre rustade för sina studier. Deras sämre förkunskaper gör att det man för
bara tio–tjugo år sedan kunde ta för givet att studenterna hade med sig i
bagaget från gymnasiet får man istället ägna stora delar av de första
högskoleåren åt att ge dem.
Och istället för att ta ställning till vad studenterna skriver på sina
tentamina får man lägga tid på att överhuvudtaget försöka förstå vad de
skriver. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem
den utger sig för att värna – dem utan kulturkapital i bagaget hemifrån.
De här trenderna och problemen är speciellt tydliga inom lärarutbildningen.
Lärarstudenter rekryteras i allt större utsträckning från studieovana hem.
Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också sjunkit under
en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter således
försämrats, ställs allt högre krav på lärarutbildningens akademiska nivå.
Hur vi med knappare resurser skall kunna lösa dilemmat med allt högre krav på
allt sämre rustade studenter är svårt att se.
Enligt Högskoleverkets statistik har lärarprogrammet lägst söktryck med i
genomsnitt knappt över en sökande per plats, vilket självklart återspeglas i
betygskraven. Detta innebär också att studenter med högre betyg saknar
utmaningar och söker sig till andra utbildningar.
Den uppmärksammade McKinseyrapporten från år 2007 visade att de bästa
skolsystemen kännetecknas av ett effektivt urval vid antagningen till
lärarutbildningarna och att högre lön och gallring höjer yrkets status och
attraktivitet.
Den som efter hård konkurrens blivit antagen till en utbildning får råg i
ryggen och sporras till bra studieprestationer. Lägger vi till detta
utsikterna av en bra löneutveckling är det stor chans att man efter färdig
utbildning väljer att stanna kvar i läraryrket.
Lärarnas riksförbund frågade för ett par år sedan ut juridik- och
läkarstudenter om varför de valt bort eller inte övervägt att bli lärare. 40
respektive 27 procent uppgav att det främst berodde på lönen.
Lärarnas relativlöner har minskat under en längre tid. För 50 år sedan tjänade
en folkskolelärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör. Idag är
en grundskolelärarlön i snitt 65 procent av en civilingenjörslön.
För 50 år sedan tjänade en läroverkslärare i genomsnitt 35 procent mer än en
ingenjör. Idag är en gymnasielärarlön i snitt 75 procent av en
civilingenjörslön.
Här har vi ett av huvudskälen till de problem som svensk skola brottas med
idag. Varför skulle högpresterande studenter annat än undantagsvis välja att
söka sig till en utbildning som leder in i ett yrke som idag kännetecknas av
låg lön och avsaknad av prestige och status?
Före kommunaliseringen av skolan skulle man kanske kunna hävda att lärares
arbetsvillkor delvis kunde kompensera för dessa brister.
Men nu, när fyra av tio yrkesverksamma lärare på grund av låga löner och
bristande arbetsvillkor överväger att byta till arbete utanför skolan, finns
inga sådana motverkande kompensationer.
I detta läge behövs rejäla mediciner. Och då räcker inte de förslag som
regeringen för fram i sin nya lärarutbildningsproposition Bäst i klassen –
en ny lärarutbildning (prop 2009/10:89).
Anledningen är helt enkelt att förslagen – som jag mestadels ställer mig
positiv till – inte berör de fundamentala problem som jag här har berört.
Vad propositionen talar om är i första hand vad vi skall göra med den input vi
stoppar i lärarutbildningarnas svarta låda för att producera färdiga lärare.
Vad man blundar för är att det helt avgörande problemet är vilka som söker
och antas till utbildningen.
Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra
redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt.
Ur det här perspektivet blir den nya lärarutbildningen bara ytterligare en i
raden av reformer som inte vågar tackla grundproblemen.
Skall vi bli bäst i klassen kommer det att kosta. Skall vi få världens bästa
lärare måste de också få lön och arbetsvillkor i paritet med de vackra orden.
Egentligen är det märkligt att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge.
Få åtgärder torde ha större långsiktig avkastning än att satsa på att få
duktiga lärare som kan förmedla kunskaper till nästkommande generationer.
Det vi idag kan se av kommunaliseringens och friskolornas konsekvenser måste
leda till krav på att staten tar ett större ansvar för svensk skola. Om
förstatligande är svårt att svälja, borde man åtminstone kunna återgå till
det system av öronmärkta statliga pengar till skolan som fanns fram till år
1993.
Om lärare får bättre lön och arbetsvillkor så kommer också bättre studenter
att söka sig till lärarutbildningarna. Först då kan vi få en skola som är
bäst i klassen.
LARS PÅLSSON SYLL