I sin iver att skilja agnarna från vetet, minska sjukskrivningarna och
avsluta sjuk-ärenden genom pension – så kallad sjukersättning – köper
Försäkringskassan in tjänster från diverse nyskapade medicinska företag. Att
denna ”köpta” läkarexpertis skall verka som opartiska bedömare i ett
sjukfall faller på sin egen orimlighet.
Ett exempel: Under år 2000 genomfördes på Södra Re i Malmö – numera
Capio-Citykliniken Rehab – en plan för rehabilitering: ”Hansaprojektet”.
Försäkringskassan bistod med 40-talet långtidssjukskrivna. Dåvarande
verksamhetschefen på Södra Re, -Jehoshua Kaufman, skrev i sin offentliga
rapport bl a: ”Jag kommer inte att i någon större utsträckning fokusera på
dia-gnoserna eftersom skillnaden var stor mellan av sjukskrivande läkare
angiven diagnos och bedömande läkares diagnos.”
Hur så stora diagnosskillnader kunde uppstå framkom inte, men visst är det
märkligt. Två frågor vill vi ställa i sammanhanget: Vilken läkares diagnos
gäller inför Försäkringskassan och vilken läkares diagnos gäller inför
patienten?
Det vi vet är att Försäkringskassan betalar för ett omdöme, d v s det som
utfärdas av läkaren inom det vinstdrivande vårdföretaget. Oftast sker det
efter ett enda besök.
Under tiden befinner sig patienten i ett slags vakuum. Kommer hon att bli
-bedömd som sjuk eller frisk, -arbetsoförmögen eller arbetsduglig? Patienten
vet naturligtvis hur sjuk hon är, men får handläggaren och beslutsfattarna
på Försäkringskassan rätt fakta? Under handläggningstiden utlöses hos många
patienter ofta ångest- och stressreaktion, vilket inte precis gör dem
friskare.
Medbedömande läkare har -i vissa fall fabricerat nya, ofta psykiska eller
psykosomatiska diagnoser, där t ex smärta hos en patient rubricerats som
närmast fiktiv eller med psykogen prägel. Som exempel rekommenderades en
kvinna med -fibromyalgi och hjärtsjukdom ett antidepressivt preparat -i
högdos, där biverkningar som rytmstörning och plötslig död anges.
I läkarlaget som gemensamt skrev under rekommendationen ingick psykiater,
hjärtspecialist och allmänläkare. Försäkringskassan tog inget etiskt ansvar
för detaljerna i den ”köpta” rapporten. Ordinationen genomfördes inte av
behandlande läkare, som ansåg kvinnan psykiskt helt frisk.
Borde inte de krav som Försäkringskassan ställer på den sjukskrivne vid
undertecknandet av blanketter även gälla omvänt? Sanningshalten bör i så
fall granskas i de utlåtanden som såväl bedömande konsultläkarteam som
försäkringsläkare skriver under.
Längtan att leka Storebror tycks hos Försäkringskassan och medbedömande
läkare -vara avsevärt större än att få till stånd en professionell
behandling av patienten. Irrelevanta psykiatriska utredningar ingår i
beställningspaketet och görs nu en masse vid kroppsliga sjukdomar. Här bör
dock -Försäkringskassan underordna sig regeringsformens och
förvaltningslagens strikta myndighetskrav.
Det är nu hög tid att tillgodose en mer objektiv och likformig medbedömning
– om en -sådan alls är nödvändig – av -alla långtidssjukskrivna i landet,
lämpligen en lasarettsanknuten och oberoende sådan, d v s ekonomiskt obunden
till Försäkringskassan.
Krav på kvalitet i bedömningen kommer då att ställas på en klinikledning.
Kliniken ifråga bör om möjligt även tillgodose undervisning och forskning.
Samtidigt infinner sig självklart kravet på insyn och medicinsk granskning,
något som nu inte existerar.
Försäkringsläkarnas bedömningar har aldrig utsatts för oberoende medicinsk
granskning. Med all respekt för den juridiska överklagandeprocessen så är
denna ofta partisk till nackdel för behandlande -läkare och dessutom
sengångaraktig. Någon medicinsk kompetens besitter förvaltningsdomstolarna
inte heller.
Förtroendeläkaren försvann tack och lov för några år sedan, då förtroendet
var en chimär och ersattes av en fåvitsk och nyckfullt arrogant
försäkringsläkare. Dennes roll är dock redan passé och den halvsekelgamla
strukturen med en försäkringstjänsteman eller läkare med förment
allomfattande medicinsk kunskap kan med gott samvete förpassas till
historien, avdelningen unket skafferi.
RICKARD ROCKHEDEN
BIRGER FAGHER