Vid årsskiftet slogs de två universitetssjukhusen i Lund och Malmö samman till
ett jättesjukhus med 12 500 anställda och en budget på 10 miljarder kronor,
en koloss som sett till både personal och ekonomi är större än alla skånska
kommuner utom Malmö.
Denna stora förändring av den skånska sjukvården visar att Region Skåne är
inne på en olycklig väg när det gäller såväl sjukvårdens organisation som
hur de politiska besluten i regionen underbyggs och fattas.
Låt oss börja med det politiska beslutsfattandet. Sedan Region Skånes bildades
1999 har det varit kutym med breda politiska överenskommelser vid större
förändringar inom sjukvården.
Denna linje har beklagligt nog den styrande femklövern med Jerker Swanstein
(M) i spetsen övergett. Vi säger inte att en politisk minoritet skall ha
vetorätt mot organisationsförändringar, men numera saknar den politiska
ledningen vilja att ens diskutera viktiga frågor utanför den styrande
kretsen av majoritetspolitiker.
Bakgrunden till denna numera övergivna politiska tradition med breda
uppgörelser var inte att konsensus ansågs som ett eftersträvansvärt ideal i
sig, utan att stora förändringar – som påverkar en organisation med mer än
30 000 anställda – måste ha en längre hållbarhet än en mandatperiod.
Under hösten har två tydliga brott mot den tidigare kulturen skett:
Den inledningsvis nämnda sammanslagningen av universitetssjukhusen i Lund och
Malmö, samt försäljningen av sjukhusfastigheterna i Ängelholm.
Dessa beslut drevs igenom på kortast möjliga tid, utan utrymme för vare sig
breda politiska diskussioner eller för personalen att säga sin mening. När
det gäller beslutet om Ängelholm valde vi inom oppositionen att åberopa
kommunallagens minoritetsskyddsregler, och tvingade därigenom fram en
återremiss.
Vid den förnyade beredningen av ärendet konsulterades Sveriges Kommuner och
Landstings juridisk expertis. Vid denna granskning ansågs beslutsunderlaget
så undermåligt att den politiska ledningen pressades till stora förändringar
i det skriftliga bakgrundsmaterialet, men huvudlinjen låg fast och
fullmäktiges borgerliga majoritet beslutade ändå att sälja sjukhuset.
Viljan att fatta snabba beslut utan debatt grundar sig måhända på
förhoppningen att framstå som handlingskraftig och beslutspotent, men tyvärr
blir resultatet främst dåligt underbyggda beslut med stora kvalitetsmässiga
brister.
Rädslan för diskussion med politiska meningsmotståndare och fackliga
företrädare säger kanske mest något om tilltron till de egna förslagen, och
leder till en toppstyrd organisation som inte har förmågan att hantera stora
förändringsprocesser med framgång.
Sammanslagningen av sjukhusen i Lund och Malmö är ett tydligt exempel på ett
beslut som hade mått bra av en mer ingående diskussion inom professionen och
politiken. När sjukvården världen över lämnar stordriftstänkandet till
förmån för flödestänkande och självförbättrande system, då väljer vi i Skåne
att likt Stockholm och Göteborg prioritera ett nytt jättesjukhus. Detta när
framgångsrika förändringar av vården i andra länder istället inneburit att
besluten decentraliserats till den patientnära verksamheten.
I Skåne finns ett frö till sådan en sådan utveckling i och med arbetet med lean
healthcare, men nu riskerar all kraft och energi som en sådan förändring
kräver istället att konsumeras av sammanslagningen. Detta hade
förhoppningsvis kunnat undvikas med ett seriöst och blocköverskridande
samtal om hur den skånska sjukhusvården kunde utvecklas.
Vi är beredda efter valet att ta ansvaret för ett förändringsarbete med en
bättre och mer demokratisk förankring. Nu kan vi bara hoppas att det nya
sjukhusets blotta storlek tvingar fram nödvändiga decentraliseringar. Men
det är – som sagt – bara en förhoppning.
UNO ALDEGREN
VILMER ANDESRSEN.