I Köpenhamn, Odense och Esbjerg erbjuds sedan i måndags fri narkotika till
heroinister som bedöms vara hopplösa fall.
Det rör sig om 230 människor där myndigheterna kommit till slutsatsen att det
enda som återstår är att låta dem knarka ihjäl sig. Det enda som samhället
skall göra är att se till att de inte stör andra danskar under tiden.
Det är en förskräcklig människosyn.
Jag är väl medveten om att det finns olika sätt att se på dessa saker. Under
min tid som folkhälsominister hade jag att lösa frågan om
sprututbytesverksamheten, en fråga som staten skjutit framför sig under
tjugo års tid. Jag såg målkonflikten: å ena sidan signalen om att det är OK
att använda narkotika, å andra sidan fördelarna med att kunna begränsa
spridningen av hiv.
Efter att ha tagit del av de samlade forskningsresultaten var det emellertid
inte svårt att landa i en ståndpunkt. Det är inte tillgången på kanyler som
gör en människa till narkoman, lika lite som det är tillgången på glas som
gör en människa till alkoholist. Och resultaten när det gäller
hiv-spridningen är otvetydiga: sprututbyten har en förebyggande effekt.
Min slutsats blev därför att staten, trots vår restriktiva narkotikapolitik,
inte skulle förbjuda sprututbyte. Däremot skulle sprututbyte lagregleras,
ställas under tillsyn, och knytas till en ordentlig vårdmöjlighet. Det är
orimligt om ett landsting kan erbjuda sprutor till dem som vill fortsätta
knarka, men inte vård och behandling för dem som vill sluta.
Sprututbyte skulle betraktas som en smittskyddsfråga, och därmed blev det en
fråga för landstingen: ville man ha det så fick man, ville man inte så slapp
man.
Så blev också innehållet i den proposition som jag förelade riksdagen 2005,
och som det blev bred politisk uppslutning kring.
Men lika övertygad som jag var om att sprututbyte inte hotade den restriktiva
narkotikapolitiken, lika tydlig var jag när det gällde att motverka steg mot
liberalisering och legalisering. Norska sprutrum, schweizisk
heroinförskrivning eller holländsk haschförsäljning kom inte på fråga.
Ingen av dessa åtgärder har heller stöd i FN:s narkotikakonventioner eller av
Världshälsoorganisationen WHO, vilket däremot sprututbyte har.
Det var viktigt att skapa uppslutning kring FN:s narkotikakonventioner, som då
var under attack från legaliseringsivrare. Dessutom såg jag från min skånska
horisont vikten av att skapa samsyn i Norden:
Vad hjälpte det till exempel att vi jagade haschförsäljare i Skåne när man
kunde köpa cannabis öppet i Christiania?
När Sverige blev ordförande i Nordiska ministerrådet 2003 bjöd jag in de
nordiska och baltiska narkotikaministrarna till ett möte i Lund. I Knutsalen
på rådhuset i Lund antogs Lundadeklarationen, en gemensam nordisk-baltisk
hållning i narkotikafrågorna.
I en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet samma dag, 24 september 2003,
skrev de fem nordiska ministrarna med ansvar för narkotikafrågorna bland
annat:
”Vi kan aldrig acceptera illegal användning av narkotika. Vi avvisar bestämt
de krafter som till exempel vill legalisera cannabisanvändning eller låta
staten dela ut heroin till narkomaner.”
Dansk hälsominister vid den tiden var Lars Løkke Rasmussen, idag borgerlig
statsminister i Danmark. På mötet i Lund kom vi mycket bra överens.
Jag informerade honom om att 40 procent av ungdomarna i Lund som i enkäter
uppgav att de provat narkotika, sagt att de köpt den i Danmark, och jag
uppmanade honom att stänga den fria försäljningen av cannabis i Christiania.
Den svenska inställningen var säkert inte avgörande när stängningen sedan
skedde ett halvår senare, men det skadade nog heller inte att den danske
hälsoministern fick veta att Christiania var ett problem också för Sverige.
Men nu har alltså samme Lars Løkke Rasmussen drivit fram legal förskrivning av
heroin i Danmark, tvärtemot vad vi var överens om 2003.
Heroinförskrivning är inte som sprututbyte. Det finns inga smittskyddsskäl för
att dela ut en drog som successivt bryter ner en människa till
oigenkännlighet.
Det handlar bara om uppgivenhet, om ett samhälle som plötsligt börjar tycka
att vissa människor inte är värda att rädda. De kan få knarka ihjäl sig,
bara de inte bryter sig in i medelklassens villaförråd. Så ser den cyniska
logiken ut.
”Några missbrukare slutar att vara kriminella, i slutänden innebär det
fördelar för samhällsekonomin”, säger till exempel en av förespråkarna i
Odense (TT 17.1).
Men ingen frågar de barn som växer upp i missbrukarfamiljerna om deras åsikt.
Jag menar att detta är ytterligare ett tecken på hur välfärdsstaten i Danmark
bryts ner. Det är alltid de mest utsatta man överger först.
Det passar ju också en borgerlig regering som till varje pris vill sänka
skatterna. Det är billigare att skriva ut heroin än att gå in med
vårdinsatser.
Samtidigt är detta inte bara en dansk ensak. Det får återverkningar också i
Sverige, och det underminerar FN-konventionerna.
Jag kommer därför att snarast ta upp frågan i en interpellationsdebatt i
riksdagen med den nuvarande folkhälsoministern, Maria Larsson (KD). Sveriges
regering måste ge en klar och tydlig signal om vad den tycker om den danska
omsvängningen i narkotikapolitiken.
MORGAN JOHANSSON