Som svensk är det svårt att förfasa sig över heroinprogrammet Valmuen i
Köpenhamn, som riktar sig till en liten grupp heroinister, som misslyckats i
alla behandlingar, även underhållsbehandlingar med metadon och socialt stöd.
Motsvarande patientgrupp i Sverige skall enligt Socialstyrelsens föreskrifter
skrivas ut från våra metadonprogram, rakt ut på gatan.
I Köpenhamn erbjuds nu, en behandling (ibland palliativ) i form av
läkarordinerat heroin under strikt kontrollerade former med socialt stöd och
kreativa aktiviteter.
Heroinet som ges betraktas inte som knark utan medicin, och jämförs med att ge
morfin till svårt sjuka patienter. Den farmakologiska skillnaden på heroin
och morfin är inte så stor, preparaten riktar sig, liksom metadon, mot samma
receptor i hjärnan. Heroin fanns förr i svenska hostmediciner, men vid
illegal hantering på gatunivå är det dödens drog som lätt överdoseras och
dödar.
Att ge läkarordinerat heroin, det vill säga diacetylmorfin, under
kontrollerade former väcker våldsamma känslomässiga reaktioner i Sverige,
trots att det gjorts ett flertal randomiserade och kontrollerade studier av
liknande heroinprogram i bland annat Tyskland, Storbritannien och Spanien.
Dessa studier tystas ner fast de visar på en positiv effekt i form av bättre
fysisk och psykisk hälsa, minskad kriminalitet och bättre social funktion.
Missbrukare i Malmö som fått läsa Morgan Johanssons (MJ) inlägg i Sydsvenskan
skakar på huvudet. De säger: det är inte i Danmark utan i Sverige man
överger de mest utsatta och man får inte knarka ihjäl sig i programmet som
MJ hävdar. MJ påstår även att heroinförsöket görs för det är billigt, fast
det blir fem gånger dyrare än ett metadonprogram. Missbrukarna protesterar
även mot MJ:s påstående att läkarordinerat heroin bryter ner en människa
till oigenkännlighet.
Läkarordinerat vitt heroin är intensivt beroendeframkallande, men ger under
kontrollerade former små andra kroppsliga skador. Metadon ger fler
biverkningar och definitivt svårare abstinens. För att inte tala om alkohol
som verkligen bryter ner kroppens inre organ.
Vid sprutbytesprogrammet möter jag dem som misslyckats i upprepade frivilliga
rehabiliteringar och nu även i metadonbehandling. Desperata efter ännu ett
nederlag, utan hopp, jagar de pengar, livrädda för att bli abstinenssjuka.
Kvinnorna går på ”stritan” och tar tre torskar om dagen, vilket blir 1 000
torskar om året. Sönderstuckna, fulla av bölder, varhärdar, sår och
blodförgiftningar läggs de ibland in för antibiotikabehandling och tömning
av bölder. Några dör. Kvinnorna har tidigare ofta varit föremål för upprepad
tvångsvård.
I Stockholm gick en desperat före detta missbrukare som blivit tvångsutskriven
från en medicinsk underhållsbehandling till mottagningen, drog upp en pistol
och sköt sig själv.
Det är denna begränsade grupp människor som heroinbehandlingen vänder sig
till. Människor som egentligen skriker efter medmänsklighet, kärlek och
trygghet.
Det skall bli spännande att läsa utvärderingen av det danska försöket.
MAGNUS ANDERSSON