I veckan som kommer inleds i Bryssel den sjätte förhandlingsrundan om ett så kallat
associeringsavtal mellan EU och Centralamerika.
”Jag förutser nästan ingen diskussion”, sade Carl Bildt när han inför
EU-nämnden i april 2007 presenterade förhandlingarna med ett antal länder i
Central- och Sydamerika.
Utrikesministerns förutsägelse har slagit in. Debatten har varit minimal i
Sverige och övriga Europa, vilket är förståeligt. EU-kommissionen är extremt
förtegen, dokumenten är hemligstämplade och några fungerande mekanismer för
insyn och finns inte.
Associeringsavtalen skall handla om politisk dialog, utvecklingssamarbete och
handel, men i verkligheten har fokus mest legat på handel. EU driver på för
en liberalisering av fattiga länders ekonomier, under mantrat ”frihandel
leder till utveckling”.
Ordet frihandel ger felaktigt en illusion om att det skulle handla om rättvisa
spelregler. Men EU subventionerar jordbruk och indirekt även industri med
enorma belopp. Europeiska företag har en väl fungerande infrastruktur att
falla tillbaka på, och ett par sekel av industrialisering bakom sig till
skillnad från många utvecklingsländer.
Det historiska försprånget och skillnaderna i förutsättningar går inte att
bestrida. Det kan liknas vid ett parti schack där den ena spelaren ännu
saknar drottning, löpare, springare och torn.
Efter decennier av nyliberala reformer och tilltro till marknadskrafternas
förmåga att minska fattigdomen har antalet hungrande i Latinamerika ökat. År
1969 var det 55 miljoner latinamerikaner som inte hade tillräckligt med mat
för dagen och trots att BNI per capita har fördubblats under de senaste 40
åren är det idag ännu fler människor (58 miljoner) som hungrar på
kontinenten.
Är det utifrån denna vetskap rätt att öka de transnationella bolagens och
kapitalets frihet på bekostnad av fattiga länders handlingsutrymme för
fattigdomsbekämpande politik?
Är det inte – mitt uppe i finans- och fördelningskriser och dagliga
hungerkatastrofer – snarare dags att styra investeringar och
resursanvändning för att uppfylla grundläggande mänskliga behov?
Rapporten Bakom lyckta dörrar, som Latinamerikagrupperna och
människorättsorganisationen Fian (Foodfirst Information and Action Network)
tagit fram gemensamt, bygger på en enkätundersökning bland svenska
EU-parlamentariker och riksdagsledamöter i EU-nämnden och utrikesutskottet.
Rapporten, som kan läsas på www.rentmjol.nu, visar på betydande
kunskapsbrister när det gäller EU:s förhandlingsposition och möjliga
konsekvenser av associeringsavtalen på fattiga människors förutsättningar.
Flera av de tillfrågade menar att det är svårt att kommentera förhandlingarna,
eftersom de saknar information. Två svenska EU-parlamentariker förklarar:
”När tjänstemännen återrapporterar om det aktuella förhandlingsläget sker det
bakom stängda dörrar till medlemsländernas representanter i Bryssel.”
Enligt Sveriges politik för global utveckling (PGU) skall målet om att bidra
till en rättvis och hållbar global utveckling vara överordnat EU:s
handelsintressen. Hur vet vi att så är fallet när det gäller förhandlingarna
om associeringsavtalen med Latinamerika?
Oavsett om man tror att den här typen av avtal leder till en positiv eller
till en negativ utveckling så kommer de att påverka förutsättningarna för
fattiga människor och länder radikalt.
Vi uppmanar våra folkvalda politiker att kräva att förhandlingarna fryses i
väntan på att:
*en offentlighetsprincip har antagits som möjliggör öppen debatt om vad
EU-kommissionen håller på med
*särskilt utsatta grupper ges plats i förhandlingarna med resurser att
delta och komma med förslag
*förhandlingarna verkligen fokuserar på ”en hållbar och rättvis global
utveckling”.
Utan öppenhet är risken stor att Carl Bildts förutsägelse går i uppfyllelse
även fortsättningsvis. Det blir ingen offentlig debatt om de spelregler som
skall bidra till en hållbar och rättvis värld.
FRANCISCO CONTRERAS
LENA KLEVENÅS