I samband med konflikten kring Gaza har folkrätten kommit att aktualiseras.
Hans Corell – FN:s förre rättschef – samt utrikesminister Carl Bildt har
båda hävdat att israeler begått folkrättsbrott.
Folkrätten bygger på ett antal principer, som har lång tradition. Den omfattar
internationellt antagna regler för till exempel handel och diplomatisk
personal. Folkrätten i krig utgör ett särskilt kapitel. Folkrätten är
reglerad genom internationella konventioner, som alla undertecknande länder
förbundit sig att följa. Dit hör även Israel.
Länder, som undertecknat konventionerna, har även i sina egna lagar infört
straff för brott mot folkrätten. Dessutom har Internationella domstolen i
Haag tillkommit. Det är alltid enskilda som ställs inför rätta, aldrig
stater eller organisationer.
Därför kan man inte hävda att Israel eller Hamas begår folkrättsbrott. Däremot
kan ansvariga inom Hamas respektive Israel åtalas.
I fallet Gaza kan till exempel den israeliske försvarsministern bli aktuell.
Om det blir en allmän uppfattning att det skett israeliska folkrättsbrott i
Gaza, kan han räkna med att bli internationellt efterlyst. Han kommer då att
gripas så snart han befinner sig på ett annat lands territorium, såvida han
inte åtalas i Israel.
Däremot kan inte staten Israel dömas. Föreställningen om den kollektiva
skulden är främmande för folkrätten.
Vad gäller Hamas skulle en rättslig prövning av eventuella folkrättsbrott vara
fördelaktig. Eftersom organisationen är terroriststämplad, kan dess
medlemmar gripas varsomhelst och utlämnas till till exempel USA. Det har
hittills inneburit tortyr och hemliga fängelser. En rättsligt korrekt
process i Haag är i jämförelse med detta en förmån.
Folkrätten i krig har några enkla grundregler. Den första är distinktion. Den
innebär att man är skyldig att skilja mellan stridande och icke-stridande.
Till de stridande hör medlemmar av en stats krigsmakt. Dit hör även
medlemmar av en motståndsrörelse under förutsättning att de står under
ansvarigt befäl samt bär sina vapen synligt. I den meningen är såväl Hamas
som den israeliska krigsmakten stridande parter eller kombattanter.
Icke-stridande är all civil befolkning samt sårade och tillfångatagna
kombattanter. Alla icke-stridande är skyddade personer och får inte
angripas. Det är just sådana angrepp på skyddade personer, som är
folkrättsbrott i den aktuella konflikten. Den, som behärskar ett område
eller en yta är ansvarig för skyddet av icke-kombattanter, oavsett deras
tillhörighet.
Folkrätten omfattar också skydd av byggnader, anläggningar och växande grödor.
Religiösa byggnader är alltid skyddade, liksom sjukhus, skolor och byggnader
eller städer som ingår i världskulturarvet. Till de skyddade objekten hör
även anläggningar för vattenförsörjning. Även på detta område bör prövas om
det skett folkrättsbrott i Gaza. Skyddet är ett ansvar. Om ett skyddat
objekt används för militära ändamål upphör skyddet.
Folkrättens andra princip är proportionalitet. Det skall finnas ett rimligt
förhållande mellan den åsamkade skadan och den militära betydelsen. I fallet
Gaza har i debatten begreppet proportion använts på ett annat sätt. Man har
påpekat att det inte finns någon proportion mellan de skador som Hamas
raketer åsamkat och de skador som de israeliska bombningarna av Gaza
medfört. Detta är ett annat sätt att använda begreppet än det som finns i
folkrätten.
Folkrättens tredje princip är mer svårtolkad: nödvändighet. Denna princip
innebär att det inte finns något annat sätt att åstadkomma den militära
effekten. I fallet Gaza har hävdats att raketramperna kunde tystats genom
markinsats. Det fanns ett annat sätt än angrepp på skyddade personer.
Folkrätten är en fördel för alla parter. Det är en fördel för såväl israeler
som palestinier att deras civila behandlas som skyddade personer, och sett
på längre sikt är det en nackdel för alla parter om respekten för folkrätten
skadas.
På kort sikt kan det tyckas mer förmånligt att bryta mot folkrätten. Det är
uppenbarligen den inställning som Israels och Hamas ledning intar. Det
större problemet är emellertid stormakterna och i synnerhet USA. Guantanamo
är ett tydligt symptom. Därför har också de små och medelstora staterna, som
Sverige, en särskild uppgift att värna och utveckla folkrätten.
CHRISTIAN BRAW
CARL JOHAN LJUNGBERG
MATS TUNEHAG
2 februari 2009