Kampen mot klimatförändringen har försummat rättviseaspekten, såväl globalt
som nationellt. Om inte kostnaden för klimatpolitiken upplevs som rättvist
fördelad finns det risk för kraftiga motreaktioner när kraven på radikala
åtgärder ökar i takt med att uppvärmningens negativa effekter blir alltmer
kännbara. Därför börjar det bli dags att ifrågasätta ett av miljörörelsens
hittills effektivaste och främsta verktyg, den så kallade gröna
skatteväxlingen.
Den gröna skatteväxlingen i form av koldioxidskatt drog förra året in cirka
100 miljoner kronor till statskassan och har bidragit till att
koldioxidutsläppen minskat i Sverige med 1,5–3,2 miljoner ton årligen.
Koldioxidskatten har varit framgångsrik när det gäller att begränsa ökningen
av utsläpp, men det mesta talar för att den är mindre lämplig som redskap
när det gäller att fasa ut användningen av fossila bränslen.
Statens institut för kommunikationsanalys kom nyligen fram till att om
utsläppen från Sveriges transportsektor skall minska med 20 procent till
2020 bör bensinpriset höjas till 27:50 kronor litern i dagens priser. Om
ambitionerna sätts högre, vilket vore sakligt motiverat, kan det handla om
bensinpriser på 40–50 kronor litern. Inte ens miljöpartiet skulle kunna
hantera detta utan påtagliga problem med sin väljarkår.
Koldioxidskatten är regressiv, det betyder att den reella skatteprocenten
sjunker vid ökande inkomst eftersom höginkomsttagare inte behöver använda
lika stor inkomstandel som låginkomsttagare till bensin, eldningsolja och
andra fossila bränslen. Stora prishöjningar kommer alltså i särskilt hög
utsträckning att belasta de mest utsatta hushållen, de som har låga
inkomster och är starkt bilberoende. Glesbygdsbor till exempel.
Det bästa alternativet till grön skatteväxling som har prövats är
utsläppshandel: ett tak sätts för utsläppen och utsläppsrätter fördelas
enligt ett fastslaget system. Ur ett teoretiskt perspektiv är utsläppshandel
överlägsen koldioxidskatt. Men hur är det med rättviseaspekten?
EU:s utsläppshandel kan beskrivas som en Cap-and-Give-away-modell:
utsläppsrätter delas ut gratis till företag utifrån deras historiska
utsläppsnivåer. Trots att utsläppsrätterna delas ut gratis har de ett värde
på utsläppsmarknaden. EU:s utsläppshandel har följdriktigt lett till att
stora energibolag har kammat hem mångmiljonvinster.
EU-kommissionen föreslog i januari i år att EU:s utsläppshandel successivt,
mellan 2012 och 2020, övergår till en Cap-and-Auction-modell: istället för
att ge bort utsläppsrätterna auktioneras de ut till högstbjudande. Inkomsten
från försäljningen tillfaller den som genomför auktionen, vanligtvis staten.
Företagen förlorar inte på systemet eftersom de förväntas vältra över sina
högre kostnader på konsumenterna som alltså får stå för kostnaden.
En tredje modell kallas Cap-and-Dividend och innebär en sorts
individualisering av utsläppshandeln. Även då auktioneras utsläppsrätter ut
till företagen men intäkterna från auktionerna behålls inte av staten utan
delas ut till dem som drabbas av prisökningarna, nämligen alla
inkomsttagare. De skulle få en månatlig summa insatt på sina konton.
Cap-and-Dividend är ett av flera nya förslag på metoder för att uppnå säkra
och rättvisa utsläppsminskningar och beskrivs i en ny rapport från den gröna
idéverkstaden Cogito. Vi hävdar inte att vår modell är sista ordet men
Anders Wijkmans (kd) initiativ till en utredning om individuella
utsläppsrätter visar att alltfler miljöaktivister inser att
förutsättningslöst nytänkande krävs för att klimatpolitiken skall bli både
effektiv, demokratisk och rättvis.
RIKARD WARLENIUS
PER GAHRTON