De ekonomiska utvecklingsavtal, EPA, som nu ingås mellan EU och en lång rad
länder i Afrika, Västindien och Stilla havet, AVS-länderna, skall hjälpa
till att skapa samma grund som vi i Sverige en gång byggde vår framgång på:
mer näringsfrihet, bättre infrastruktur och en starkare handel.
Jag känner inte igen den negativa bild av EPA-avtalen från
partnerskapsländernas sida som Folke Schimanski målar upp i Sydsvenskan
(Aktuella frågor 8.9). Mina erfarenheter, såväl från resor i Afrika som från
möten i Sverige, är snarare att det finns en bred vilja att komma i mål med
de utdragna förhandlingarna.
Ibland kan vissa länder, inte minst mindre sådana, som Komorerna, behöva mer
tid att sätta sig in i avtalstexterna. Det kan i sin tur leda till att även
andra, nu senast Zambia, väljer att avvakta för att betona den regionala
enigheten. Zambia har dock varit tydligt med att landet siktar på ett
undertecknande i oktober.
Det är viktigt att komma ihåg att det var klagomål från andra
utvecklingsländer som gjorde att Världshandelsorganisationen, WTO, 2001
dömde ut de tidigare handelsförbindelserna mellan EU och AVS-länderna som
diskriminerande. Detta ledde till nya förhandlingar, något som innebar att
EU vid årsskiftet kunde erbjuda partnerskapsländerna fullt tillträde till
EU:s inre marknad, utan kvoter och tullar, med vissa begränsade
övergångsbestämmelser.
Samtidigt har EU lyssnat på kraven från partnerskapsländerna, vilket lett till
att dessa under övergångstider på upp till 20–25 år tillåts skydda vad de
upplever som särskilt känsliga delar av sina ekonomier.
EPA-avtalens kapacitet som utvecklingsinstrument stärks av att de utöver
avskaffandet av hinder för handeln med varor och tjänster innehåller viktiga
områden som investeringar, regional integration och utfästelser från EU:s
sida om att bistå med resurser för att stärka handelskapaciteten.
Självklart finns vissa invändningar som vi borde lyssna mer på. Det handlar
inte minst om kritiken mot EU:s jordbrukspolitik som med rätta uppfattas som
handelsstörande. Det handlar även om det tonläge som präglat
förhandlingarna, och om oron för att EU:s ibland alltför strikta
produktregler kan sätta hinder i vägen för viss handel.
För England tog det nästan sextio år att fördubbla välståndet från 1780. För
Sverige tog samma process med start runt 1880 bara fyrtio år. Taiwan
lyckades med start runt 1980 göra samma resa på tio år. Av detta kan vi lära
oss att länder som har ett större välstånd och ett mer utvecklat näringsliv
inte utgör några hot mot fattigdomsbekämpningen. Det är precis tvärtom. När
andra kan köpa det man producerar, bistå med investeringar och
tillhandahålla teknik, kan vägen mot välstånd gå snabbare.
EPA-avtalen utgör ett viktigt smörjmedel i den processen.
EWA BJÖRLING