När väl propagandalarmet tystnat, kanske några vettiga nationalekonomer kan
peka på det självklara: vad en framtida palestinsk stat bestående av
Västbanken och Gaza behöver är kommersiella investeringar, jobb, handel och
turism. Bistånd i all ära, men långsiktigt måste palestinierna utveckla den
egna ekonomin. Detta går endast om palestinierna själva kan neutralisera
sina terrorgrupper, vilkas politik ju inte har gått ut på att bygga landet.
För den långsiktiga uppbyggnaden av den palestinska ekonomin kommer man inte
förbi Israel som en partner. Man behöver inte bli personlig vän med den man
gör affärer med, det räcker med att etablera ett respektfullt samarbete till
ömsesidig nytta.
Varför Israel? Varför inte grannländerna Jordanien, Egypten eller Syrien? Det
ena utesluter inte det andra, men om man tittar på den ekonomiska
verkligheten framstår Israel som den för palestinierna mest lönsamma
partnern.
Där har de en närliggande marknad för jordbruks- och trädgårdsprodukter, för
möbler, textilier och hantverk, för sina bilverkstäder och tandläkare, för
turism med mera. De skulle kunna etablera programvaruföretag som säljer sina
tjänster till den israeliska IT-industrin. Likaså kan de återigen få hjälp
av inarbetade israeliska exportorganisationer för att sälja frukt, grönsaker
och blommor till utlandet.
Varken Jordanien, Egypten eller Syrien kan för närvarande bli några större
markander för palestinsk export. Det räcker med att titta på ländernas BNP
per innevånare för att komma fram till denna slutsats.
BNP per invånare:
> Västbanken och Gaza: 1 100 dollar
> Jordanien: 4 700 dollar
> Syrien: 4 700 dollar
> Egypten: 5 000 dollar
> Israel: 26 600 dollar
Palestinska företag är sedan länge kunder till israeliska tillverkare och
grossister och köper av dem när deras varor är billigare eller mera
prisvärda än annan import. Precis som svenska tillverkare etablerar sig i
exempelvis Polen, kan israeliska och andra tillverkare etablera sig i Gaza
och på Västbanken, vilket skapar jobb där.
Under de konstruktiva samtal som fördes mellan israeliska och palestinska
ekonomer under Osloåren kom det fram att det fanns gott om
investeringsvilligt kapital från exilpalestinier och andra arabiska
kapitalister som ville satsa och trodde på palestiniernas företagsamhet.
En ljuspunkt är det samarbete som etablerats mellan experter, företagsledare
och höga politiker från Palestinska myndigheten, Israel och Sverige under en
konferens på Industrihuset i Stockholm i september 2008. Huvudämnet var
samverkan mellan den offentliga och privata sektorn vid samhällsuppbyggnad,
i infrastrukturprojekt, vattenförsörjning och avloppshantering samt turism.
Som arrangör stod Palestine International Business Forum, PIBF, som
etablerats i Stockholm av Näringslivets Internationella Råd med hjälp av ett
generöst anslag från SIDA. I Ramallah och i Tel Aviv finns lokala aktiva
PIBF-kontor.
Denna konferens påminde om de sakliga diskussioner som hölls mellan parterna
under Osloåren. Även nu lyste politisk polemik i huvudsak med sin frånvaro.
Arafat-årens sorgliga historia hoppade man över men det kom dock en
påminnelse från en palestinsk talare om en missad chans när det gällde det
amerikanska anbudet att bygga en stor avsaltningsanläggning för dricksvatten
åt palestinierna.
Nu gäller det för palestinska politiker att frigöra sig från den
antiisraeliska retorik de har ägnat sig åt i samband med Gazakriget och
tidigare, och att uppfostra sina barn i en anda av eget ansvarstagande.
Palestina har alla förutsättningar att nå samma välstånd som de förut så
fattiga länderna i Fjärran Östern som Sydkorea, Taiwan och Singapore, m.fl.
FRANZ T COHN
30 januari 2009