Handelsminister Ewa Björling (M) vill inte kännas vid kritiken av de
handelsavtal, EPA, som EU förhandlar med länder i Afrika, Västindien och
Stilla Havet, de så kallade AVS-länderna (Aktuella frågor 9.9). Detta
trots att kritiken har varit omfattande i AVS-länderna. Allt från
jordbrukare och företagarorganisationer till fackföreningar,
biståndsorganisationer och forskare befarar att avtalen kan hota
utvecklingen för miljoner fattiga i dessa länder. Fortfarande har inte ens
hälften av AVS-länderna ingått några avtal trots att pressen från EU varit
enorm. Det finns skäl för detta.
Handel och öppenhet är nödvändigt för utveckling. Men handelsavtal måste
utformas så att de gynnar utveckling och fattigdomsbekämpning. Studier från
bland annat Danmark och FN:s Ekonomiska Kommission för Afrika visar att de
afikanska länderna riskerar att drabbas av försämrad välfärd och minskad BNP
av EPA-avtalen, medan EU är den klara vinnaren.
Det är en myt att länder som Taiwan ökat sitt välstånd genom att avreglera
snabbt och generellt. Tvärtom har såväl Europa som Sydostasien bedrivit en
aktiv handelspolitik med en kombination av exportinriktning och skydd under
uppbyggnadsperioder. De har sedan gradvis och i enlighet med inhemska
prioriteringar minskat skydden. De nya avtalen skulle neka Afrika denna
möjlighet och tvinga dem till stora avregleringar på mycket kort tid, vilket
skulle kunna slå ut en uppväxande industri.
Björling skriver att "investeringar" är ett viktigt område som skulle stärka
EPA-avtalen som utvecklingsinstrument. Därmed förleds man tro att det
handlar om avtal att investera i Afrika. Men de investeringsavtal som
förhandlas handlar i själva verket om att minska möjligheten för afrikanska
länder att ställa sådana krav på utländska företag som att en del av vinsten
ska återinvesteras i landet om de exempelvis vill köpa upp naturresurser.
Det är just sådana krav som länder i Asien använt som instrument för
utveckling.
Vi är övertygade om att handel bidrar till utveckling, men då får inte
handelsavtal bli verktyg i en kamp om världens råvaror. Istället för att
fattiga länder fastnar i rollen som råvaruleverantörer, så måste de ges
möjlighet att bygga upp en egen förädlingsindustri.
MAUD JOHANSSON
KARIN GREGOW