"Handelsbalans är nyckeln"

I krisens epicentrum är det inte konstigt att jakten efter syndabockar snävats in till finansindustrin. Girighet, vidlyftiga ersättningssystem, överdrivet risktagande och slappt finansiellt regelverk är ofta hörda förklaringar till det som händer nu.

Visst förtjänar finansindustrin kritik, men att den ensam skulle vara ansvarig för den värsta krisen sedan 1930-talet ter sig inte realistiskt.

Istället bör vi vidga perspektivet och söka efter obalanser utanför det finansiella systemet. Ty en finansiell kris är marknadens sätt att återställa läget efter det att allvarliga obalanser uppstått.

I den analysen spelar två av världens största ekonomier – USA:s och Kinas – huvudrollen. Det är där obalanserna skapats.

Under de senaste åren har USA byggt upp exceptionella underskott i sina utrikesaffärer. Också på hemmaplan har betydande obalanser skapats genom rekordstora underskott i statsbudgeten och ett alldeles för lågt privat sparande.

Underskotten har finansierats genom försäljning av finansiella instrument; aktier, obligationer, statspapper med mera. Den politiken har gjort USA och dess invånare fattigare, men inte hindrat dem från att konsumera med egna och lånade pengar.

Samtidigt har Kina uppvisat historiskt unika överskott. Sedan landet blev medlem av den internationella handelsorganisationen WTO i början av 2000-talet har det byggt upp världens största valutareserv som till mycket stor del består av amerikanska statspapper.

Detta har man kunnat göra dels genom en allmän liberalisering och avreglering av handeln, dels genom att Kina har kunnat delta i det internationella handelsutbytet med en kraftigt undervärderad valuta.

På en direkt fråga i riksdagen förklarade en kinesisk delegation på besök detta med att de behöver en lågt värderad valuta för att kunna exportera mycket och där­igenom bereda jobb till sin stora befolkning.

Det har funnits kritiska röster – särskilt från amerikanskt håll – men de har inte varit tillräckligt högljudda. Möjligen för att det fanns en annan sida av myntet. Kinas överskott finansierade ju de amerikanska underskotten.

Man kan till och med säga att Kinas befolkning försåg de amerikanska konsumenterna med både billiga varor och billiga lån.

Utan penningflödena från Kina och andra överskottsländer hade bankerna i USA inte kunnat finansiera sin vidlyftiga utlåning. Och utan denna utlåning hade krisen inte kunnat utvecklas.

Nu skall det betonas att det inte är det ökade handelsutbytet i sig som skapat problemen, utan det är avsaknaden av ett förnuftigt regelverk på det internationella handelsområdet.

Det räcker inte att tullar och andra handelshinder sänks. Den internationella samvaron kräver också regler för balans i handeln mellan de enskilda länderna.

Därför är det anmärkningsvärt att den organisation som har till uppgift att övervaka den internationella handeln, WTO, tillåter att enskilda medlemsländer uppvisar så stora ihållande över- eller underskott att stabiliteten hotas. WTO borde istället driva kravet på rimlig balans i handeln eftersom det ju är en nödvändig förutsättning för en långsiktigt stabil utveckling av den.

När världens finansmarknader svämmas över av pengar som överskottsländerna inte vill investera i sina hemländer och när lånen, som följd av en extrem lågräntepolitik, är praktiskt taget gratis – då hjälper inte aldrig så goda regelverk på finansmarknaden.

Det säger sig självt att obalanser inte kan växa hur långt som helst. Någon gång måste de rättas till. Och det är det som sker nu. Särskilt intressant är Kinas beslut i helgen att stimulera den inhemska efterfrågan. En senkommen insikt om att ekonomisk tillväxt inte bara skapas med export. Synd bara att de inte kom på detta tidigare. Då hade de globala obalanserna varit betydligt mindre.

När den akuta krisen är avklarad måste vi därför ta itu med den riktigt svåra frågan: den om vilka krav som skall gälla för de länder som deltar i det internationella handelsutbytet. I annat fall har vi inget lärt.

ANNE-MARIE PÅLSSON