Är det verkligen meningen att parterna i en konflikt gång efter gång skall
bomba sönder och förstöra och att biståndsorganisationerna sedan skall rycka
ut och bygga upp? I årtionde efter årtionde. Fixa och laga det som raserats
som ett resultat av decennier av motsättningar. Hat. Krig. Förakt.
Oförståelse. Makt.
Svaret är ja. Även om frågan är problematisk. Även om vi skulle önska att det
inte var så. Även om vi ibland tvivlar. Även om vi skulle vilja att parterna
i konflikten själva tar ansvar för det som raserats. Att de bygger upp det
de bombat sönder.
Även om vi önskar allt det så är svaret ändå tveklöst ja. För vad är
alternativet? Är det att lämna människorna åt sitt öde. Att vända bort
blicken. Att tänka att det där får de lösa själva.
Om vi inte hjälper och sträcker ut en hand är det de destruktiva krafterna som
vinner och den lilla människan som förlorar, igen, och igen.
Just nu råder en bräcklig vapenvila mellan Israel och Hamas. Natten till den
19 januari lade Israel ned sina vapen. Senare samma dag meddelade Hamas att
man följer exemplet. Men bara om Israel inom en vecka drar tillbaka sina
marktrupper från Gaza. Och bara om gränserna öppnas.
Båda sidor har utropat sig till segrare i konflikten. Det är viktigt för
prestigens skull att vinna. Under tiden är det invånarna som lider. Nu, och
i framtiden. Därför måste vi göra det vi kan. Att med ord visa att vi bryr
oss är ett sätt. Att i handling visa vår medkänsla och vårt engagemang är
ett annat.
Exakt hur många människor som fått sätta livet till i den hittills 22 dagar
långa konflikten vet vi inte. Källor talar om att cirka 1 300 palestinier
och 13 israeler dött i striderna och att flera tusen skadats. Vi har sett
dem på TV. Skadade och lemlästade på väg till sjukhus där nästan ingenting
fungerar. Döda som svepts i vita lakan.
Situationen i Gazaremsan är en humanitär katastrof och de 1,4 miljoner
palestinier som bor där har under attackerna inte haft någonstans att fly.
De har varit instängda på en landremsa vars yta är en tredjedel av Ölands.
Hälften av dem är barn. Hur skall de kunna återuppta sina liv när kriget är
över? Vilka psykiska skador, kanske för livet, får de av en konflikt utan
proportioner? Och vad kan vi göra för att lindra effekterna av skadorna för
framtiden?
IM har arbetat i Palestina sedan 1967. Och i Gaza sedan 1990. Vi har sett en
del och varit med om en del. Men vi har aldrig sett ett sådant lidande som
nu. Rapporter från våra kollegor i Gaza talar om rädsla och skräck. Om brist
på allt: mat, elektricitet, vatten, trygghet.
I takt med att bostäderna förstörts har familjer trängt ihop sig hos varandra.
Närheten ger förutom tak över huvudet också en sorts trygghet. Vi är i alla
fall tillsammans, tycks man tänka. De center för barn med intellektuella
funktionshinder som IM driver i Gazaremsan har varit stängda under
attackerna. Nu vill vi inget hellre än att öppna dem igen för de 92 barn med
funktionsnedsättningar som dagligen finns i verksamheten. Och för deras
familjer. Barn med intellektuella funktionshinder får sällan hjälp. Det är
inte de som står högst upp på prioriteringslistorna.
IM har följt kriget sedan första dagen. Via vår platschef i Jerusalem Lillrut
Sarras har vi fått ögonblicksbilder från härjningarna. Främst är det vår
föreståndare i Gaza Suzan Al Nahal som vittnat om den verklighet som är
hennes och som hon delar med invånarna i Gazaremsan.
Lösningen på den 50 år gamla konflikten är inte militär. Freden i Mellanöstern
skapas inte med raketanfall och markstrider. Världssamfundet måste kräva
andra lösningar för fred och säkerhet. Vi måste verka för en tvåstatslösning
där israeler och palestinier kan leva sida vid sida.
Så snart det är möjligt kommer IM att öppna Förgätmigejcentret i Beit Lahiya
så att barnen och deras familjer kan påbörja sin resa mot ett normalt och
människovärdigt liv. Vi kommer att göra allt vad vi kan för att värna rätten
att vara medmänniska.
BO PAULSSON