Bilden av svenskarna som det mest sjukskrivna folket i Europa stämmer inte
längre, meddelade Ekot i torsdags. Men faktum är att bilden förmodligen inte
stämde ens när den var som vanligast i debatten, under den så kallade
sjukskrivningsexplosionen i början av 2000-talet.
I statistiken brukar Sverige jämföras med sex andra EU-länder samt Norge –
länder som alla ansetts ha ungefär jämförbara sjukförsäkringssystem.
Problemet är att det har de inte alls; flertalet av de övriga länderna i
jämförelsen har tidsbegränsade sjukförsäkringar och annorlunda
rehabiliteringssystem.
I Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien, fyra av de länder man
brukar jämföra med, begränsas sjukskrivningsperioderna till högst ett år.
Därefter åker man ur försäkringen, vare sig man är frisk och arbetsför eller
inte.
Detta innebär med stor sannolikhet att dessa länder har en dold sjukfrånvaro,
som göms undan i andra socialförsäkringar och pensionssystem, framför allt
arbetslöshetsförsäkringarna.
Sverige har också haft en betydligt högre sysselsättning än övriga Europa,
framför allt bland kvinnor. Många av de kvinnor som blev sjukskrivna under
slutet av 1990-talet tillhörde den första generationen kvinnor som varit
yrkesverksamma under hela sina vuxna liv.
Dessa kvinnor hade hög sjukfrånvaro jämfört med andra europeiska länder, men å
andra sidan saknades rimliga grupper att jämföra med i de flesta länder.
Att jämförelsen mellan Sverige och de övriga länderna haltar påpekade en
företagsekonom, docent Paula Liukkonen, redan 2003. Liukkonen menade att
Sverige är ett av få länder som öppet redovisar långtidssjukfrånvaron, och
att påståendena om att svenskarna skulle vara mer sjukskrivna än andra
européer därmed var en myt.
I den upprörda debatt om överutnyttjande och fusk som dominerade vid den tiden
föll dock Liukkonens nyktra påpekanden på hälleberget.
Som jag visar i boken Kampen om sjukfrånvaron fanns det flera konkurrerande
bilder av den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet. Debatten var full
av myter, missförstånd och överdrifter.
Ett av de mest uppseendeväckande missförstånden var just föreställningen om
att Sverige upplevde en explosion av nya sjukskrivningar. Med hänvisning
till märkligt ignorerade, men sedan länge kända, fakta visar jag att så inte
var fallet.
Nästan hela ökningen av sjukfrånvaron – antalet sjukdagar fördubblades mellan
1996 och 2002 – berodde på längre sjukskrivningsperioder, inte på att fler
lät sjukskriva sig.
Inflödet av nya sjukskrivna ökade bara marginellt under de här åren. Den höga
sjukfrånvaron var alltså en effekt av att människor fick svårare att ta sig
tillbaka till arbetslivet efter en sjukskrivning.
Detta hängde samman med ett havererat rehabiliteringssystem. Statliga beslut –
fattade i enighet över blockgränserna – och kommunala besparingar under
krisåren på 1990-talet bidrog till att anpassnings- och
rehabiliteringsåtgärderna på arbetsplatserna fungerade allt sämre.
Tidigare behövdes ingen bortre gräns i sjukförsäkringen. De allra flesta
långtidssjukskrivningarna var ändå avslutade inom ett år, den gräns som är
vanlig i de utländska systemen.
Men när anpassningsåtgärderna slutade fungera fortsatte de långa sjukfallen år
efter år. Kostnaderna för sjukförsäkringen sköt i höjden och Sverige fick
”Europas högsta sjukfrånvaro” – åtminstone om man ser till de officiella
jämförelserna (som alltså kan ifrågasättas).
Nu visar den officiella statistiken att den svenska sjukfrånvaron har närmat
sig det europeiska genomsnittet. Det är egentligen inget nytt, utan en
utveckling som inleddes redan 2003, då sjuktalen vände nedåt. Till en början
hängde minskningen främst ihop med ett ökat antal förtidspensioner, många av
dem som i åratal gått sjukskrivna pensionerades helt enkelt utan att få
någon ordentlig hjälp.
Därefter började inflödet av nya sjukskrivna minska, troligen främst till
följd av en mer restriktiv praxis för sjukskrivning inom sjukvården och hos
Försäkringskassan. Många läkare har vittnat om att Försäkringskassan ofta
vägrar att acceptera deras sjukintyg: andelen avslag på begäran om
sjukpenning har mångdubblats sedan 2004, förvisso från en låg inledande
nivå.
Sedan 2006 har även sjukskrivningstiderna minskat. Detta skulle kunna bero på
att rehabiliteringssystemet har börjat fungera bättre igen eller på att
väntetiderna i sjukvården har minskat. Men det skulle även kunna vara en
följd av att människor utförsäkras och övergår i arbetslöshet.
Tendenser till att andelen utförsäkrade ökade kunde märkas redan innan
regeringen införde den nya ”rehabiliteringskedjan”. Dessa tendenser lär
knappast ha minskat av reformen, med tidsbegränsningar av det slag som finns
i de tidigare nämnda europeiska länderna.
När sjukskrivningsdebatten var som hetast i början av 2000-talet påpekades det
ofta att ökad sjukfrånvaro inte är samma sak som ökad sjukdom.
Det är förvisso korrekt, men det kan vara på sin plats att påminna om att det
omvända också gäller: minskad sjukfrånvaro innebär inte automatiskt att fler
personer blivit friskare och kunnat återvända till arbetslivet.
BJÖRN JOHNSON
8 februari 2010