Tjugo år efter massakern på Himmelska fridens torg i Peking känner få
kinesiska ungdomar till vad som hände.
Ett stort antal obeväpnade demonstranter dödades den 4 juni 1989 av styrkor
från Folkets befrielsearmé, inte bara i Peking utan även i andra städer runt
om i hela Kina. De flesta var inte studenter, även om det var studenter som
satte igång de fredliga demonstrationerna mot korruption och envälde, utan
vanliga arbetare – människor som ett kommunistparti rimligen borde ta
ställning för.
Unga kineser vet ingenting om detta eftersom deras föräldrar inte vill tala om
det – för att inte de själva eller deras barn skall hamna i trubbel – och
eftersom ämnet är tabu och aldrig nämns i kinesiska medier.
Webbsajter som nämner händelserna 1989 stängs ner. E-post spärras. Människor
som envisas med att tala offentligt om ämnet arresteras.
Zhao Ziyang var generalsekreterare i det kinesiska kommunistpartiet 1989. Även
om han inte var någon demokrat så sympatiserade han med studenterna som
demonstrerade. Eftersom han gick emot hökarna i det egna partiet sattes han
i husarrest fram till sin död 2005. Hans memoarer måste smugglas ut ur Kina
på kassettband, maskerade till inspelningar med Pekingoperan. De har
alldeles nyligen publicerats på engelska och kinesiska, men får inte
distribueras i Kina.
Zhaos bok kommer säkerligen att skapa debatt om vilka lärdomar vi bör dra av
händelserna den 4 juni. Det är en nödvändig debatt. Om den bara kunde äga
rum i Kina.
En vanlig uppfattning, som uppstod nästan genast efter massakern 1989, är att
de mer radikala studentledarna agerade ansvarslöst. Det borde ha stått klart
för dem att regimen skulle slå ner demonstrationerna med våld. Genom att
provocera regimen saboterade de radikala studenterna möjligheten till en
långsam politisk reformprocess, vilket mer moderata oppositionsledare var på
väg att få igång.
Enligt denna uppfattning var Kina ännu inte redo för demokrati. Och
massdemonstrationer var absolut inte rätt metod för att uppnå
demokratisering. De radikala studentledarna förstod sig i själva verket inte
bättre på demokrati än kommunistregimen som de kämpade mot.
Demonstrationerna hade orsakat svåra störningar både i Peking och i andra
städer. Den kinesiska regimen agerade förvisso brutalt, men det var
nödvändigt att återställa ordningen på gatorna.
Om studentledarna hade varit ute efter att ta makten i landet, och hade använt
våld för att göra det, skulle denna teori vara mer övertygande. Våldsamma
revolutioner resulterar sällan i liberala, demokratiska regeringar.
Men det finns inga tecken på att ens de mest radikala studentledarna hade
sådana ambitioner, och demonstrationerna hade varit helt och hållet
fredliga. Allt demonstranterna hade begärt var yttrandefrihet, dialog med
regeringen, oberoende fackföreningar och ett slut på korruptionen.
När det gäller frågan om huruvida demonstrationerna var dömda att sluta i
blodbad är det lätt att vara efterklok. Historien upprepar sig sällan, men
vissa mönster går trots allt att urskilja.
Demonstrationer räcker sällan till för att kullkasta en regim, men de kan få
effekt i kombination med andra politiska skeenden som kan inträffa plötsligt
och oförutsett.
När östtyskarna protesterade mot sin kommunistdiktatur 1989 kunde de inte vara
säkra på framgång. Vissa kommunistledare ville ta fram stridsvagnarna precis
som kamraterna i Peking. Men när Sovjetledaren Michail Gorbatjov vägrade
stödja en tysk aktion för att slå ner demonstrationerna med våld, så ledde
de folkliga protesterna tillsammans med regeringens fumlighet till att
Berlinmuren föll.
De sydkoreanska studenter som fyllde Seouls gator 1986 hade inte heller kunnat
störta militärstyret på egen hand. Återigen var det en kombination av
faktorer – politiskt tryck från USA, de väntande olympiska spelen och det
faktum att det fanns trovärdiga oppositionspolitiker inför ett eventuellt
maktövertagande – som åstadkom förändringen.
Studenterna på Himmelska fridens torg kunde naturligtvis inte veta vad som
pågick inom den slutna kommunistledningen. Det fanns allvarliga sprickor
inom ledningen, men ingen kunde veta vad slutresultatet skulle bli. Zhao
Ziyangs försonande attityd, som hade kunnat leda till eftergifter vilka i
sin tur hade kunnat skapa möjligheter till ett mer öppet politiskt system,
förlorade. Hökarna, som vägrade släppa sitt maktmonopol, vann.
Om Zhao hade vunnit, skulle då studenterna ha dragit sig tillbaka? Troligen
inte. Det var hur som helst inte studenternas, eller de deltagande
arbetarnas, sak att stödja en viss falang inom regeringen. De var inga
politiker. Allt de begärde var en smula mer frihet.
Och detta borde vara den huvudsakliga lärdomen från dessa vårdagar i Peking,
Shanghai, Kanton och många andra städer: kineser har samma rätt som andra
folk att yttra sig fritt utan rädsla för repressalier, att välja sina egna
ledare och att styras av lagar som gäller lika för alla – även de politiska
ledarna.
Den 4 juni 1989 dödades tusentals kineser för att de krävde mycket mindre än
så. Det bästa sättet att minnas dem är att stå upp för deras rätt till
friheter som miljoner människor i väst och i många delar av Asien tar för
givna.
Det sämsta sättet är att lägga skulden på de studentledare som envisades med
att hävda sina rättigheter tills det var för sent.
IAN BURUMA
Copyright: Project Syndicate
Översättning: Magnus Jiborn