Hur kunde en ung fransk muslim, Mohammed Merah, mörda tre judiska skolbarn, en rabbin och tre soldater, varav två var muslimer liksom han själv? Hur kunde en annan man, Anders Behring Breivik, skjuta över sextio tonåringar på ett norskt sommarläger förra året?
Att kalla mördarna monster, som en del var snabba att göra, bidrar inte till att förklara det som har hänt. De var inga monster utan unga män.
Att avfärda dem som galna är också att gå runt problemet. Om det hade rört sig om galenskap i klinisk mening skulle inga ytterligare motiveringar ha behövts.
Två förklaringar återkommer, båda anlägger ett socialpolitiskt perspektiv. Tariq Ramadan, kontroversiell muslimsk debattör, lägger skulden på det franska samhället, mera specifikt på det faktum att unga fransmän från muslimsk miljö är marginaliserade på grund av sin tro och härkomst. De har franska pass men behandlas som icke önskvärda utlänningar. När den franske presidenten Nicolas Sarkozy, som själv är son till invandrare, säger att det finns för många utlänningar i Frankrike försätter han unga män som Merah i trångmål vilket i sin tur kan få dem att begå desperata våldshandlingar.
Den andra förklaringen, den som Sarkozy föredrar, tar Merah på orden. Varför skulle man inte tro på att han protesterade mot Frankrikes militära operationer i muslimska länder och hämnades dödandet av palestinska barn, att han som helig krigare ville störta franska staten, att han inspirerades av al-Qaida? På denna grund beslutade Sarkozy att gripa andra muslimska män som misstänktes vara islamistiska extremister och förbjuda vissa imamer att delta i en religiös konferens i Frankrike.
Den som menar att islamistisk extremism är problemet brukar också lyfta fram unga mördare som Merah som exempel på misslyckad integration: de blev helt enkelt aldrig tillräckligt franska.
Även om ingen skulle påstå att Anders Behring Breivik inte är tillräckligt norsk är det möjligt att ta honom också på orden. Han tycks ha blivit övertygad av främlingsfientlig retorik om att han måste döda den socialdemokratiska elitens barn för att skydda den västerländska civilisationen från farorna multikulturalism och islam. De mord han begick var ytterst ett resultat av farliga idéer.
Ingen av förklaringarna är helt och hållet felaktig. Många unga muslimer känner sig inte önskvärda i sina födelseländer. Den islamistiska retoriken, vare sig den används av islamister eller av deras motståndare, bidrar till att skapa ett klimat som främjar våld. Men både Ramadan och Sarkozy använder en förklaringsmodell som är för enkel. De flesta unga muslimer blir inte massmördare, inte ens om de blir avvisade. Merah är inte i något avseende typisk. Han är för avvikande för att kunna användas som exempel.
Merah är inte någon religiös fanatiker. Under sin uppväxt var han småkriminell och visade inget intresse för religion. Det kan ha varit våldsförhärligandet i islamistisk extremism som tilltalade honom. Han gillade att titta på jihadistiska videor som visade halshuggningar. Dessutom försökte han gå in i den franska armén och i Främlingslegionen. Eftersom han fanns med i straffregistret sade armén nej.
Om fransmännen inte ville ha honom fick han väl bli helig krigare, bara han kunde få känna makt och få utlopp för sina våldsimpulser.
Många unga män har fantasier om våld men få av dem känner ett behov av att leva ut dem. Ideologin kan tjäna som ursäkt eller rättfärdigande men är sällan orsak till enskilda våldshandlingar. För det mesta är massmord en sorts personlig hämndeakt: de utförs av förlorare som vill spränga världen i bitar eftersom de känner sig förödmjukade eller avvisade socialt, yrkesmässigt eller sexuellt.
Ibland går det inte att hitta någon ursäkt alls, som i fallet Eric Harris och Dylan Klebold som sommaren 1999 sköt ihjäl tolv elever och en lärare på sin skola i Columbine, Colorado. Många ville lägga skulden på sadistiska spel och filmer som mördarna hade tittat på, trots att de flesta som ägnar sig åt sådan underhållning faktiskt inte går ut och dödar folk.
Breivik fantiserade om att han var en riddare som kämpade mot västs fiender. Merah föreställde sig att han var jihadkrigare. Att förbjuda våldsmaterial är frestande, och den som offentligt förespråkar våld måste alltid fördömas. Hatfulla uttalanden och våldsideologier saknar inte betydelse, men att lägga för stor vikt vid dem i fall som Merah eller Breivik kan leda fel.
Censur är sannolikt inte lösningen på problemet. Förbudet mot Hitlers Mein Kampf och mot nazistsymboler har inte hindrat nazister i Tyskland från att mörda invandrare. Att slå ner våldspornografi sätter inte stopp för våldtäkter eller skolskjutningar. Att förbjuda retoriska utfall mot muslimer eller förespråkare av multikulturalism förhindrar inte att en Breivik dyker upp i framtiden. Att förbjuda radikala imamer att komma in i Frankrike stoppar inte en ny Merah.
Att jämföra Merahs dåd med attackerna den 11 september 2001, som Sarkozy gjort, är att gå för långt. Det finns inget bevis för att Merah ingår i en organiserad grupp eller återfinns i första ledet av en revolutionär rörelse. Sarkozy kan möjligen se valstrategiska fördelar med att utnyttja detta fall i syfte att elda på rädslan för ett islamistiskt hot mot samhället. Men det är inte genom att framkalla rädsla som man undviker våld. Rädsla kan tvärtom underblåsa våld.