Ett illustrerande exempel på en idéstrid är ”handhälsningskonflikten” i
Halal-TV den 3 november mellan Carl Hamilton och programledarna som vägrade
ta hans utsträckta hand. I efterföljande SVT Debatt den 6 november
blottlades skiljelinjen mellan två olika synsätten än mer.
Idéstriden pågår även om debatten är misstänkt lågmäld, eller tystas ned när
någon blir ”kränkt”. Den ena sidan förespråkar att vi först och främst utgår
från vår roll som medborgare och individens rättigheter och skyldigheter.
Den andra sidan menar att vi istället skall respekteras och erkännas för våra
respektive identiteter. Olika kollektiv – etniska, religiösa, sexuella med
flera – anses behöva speciella rättigheter för att förhindra maktmissbruk
från majoritetssamhället. Tanken är då alltså att alla kulturer själva har
rätten att definiera sanning och rättvisa och att utomstående inte skall
lägga sig i.
Censur av forskning och media hör hemma i diktaturer. Ändå var det precis vad
som hände i Sverige när Rädda Barnen censurerade Pernilla Ouis
forskningsresultat om hedersrelaterat våld. Motivet var att de inte ville
”skapa ett vi-och-dom-tänkande” Rädda Barnen står därmed för en politisk
korrekthet och kulturrelativism som står i motsats till de mänskliga
rättigheter de anger som sin värdegrund. Viktigast verkar vara att inte såra
någons känslor.
Ouis resultat var politiskt farliga eftersom de lyfte fram förtryckande
strukturer hos en kultur som hon själv inte tillhörde. De som, precis som
Rädda Barnen, använder sig av kulturrelativistiska argument är nästan enbart
de som har makten inom kulturer och stater som bryter mot de mänskliga
rättigheterna. Det är främst de maktlösa, till exempel barn, som på det
sättet förlorar sina rättigheter.
Kulturrelativism står i motsats till de mänskliga rättigheterna, som är
universella. Att någon blir stött är väl inte värre än att tysta ner brott
mot de mänskliga rättigheterna? Kollektiva rättigheter sker oundvikligen på
bekostnad av individer.
Andra har beskrivit hur den svenska kulturdebatten befinner sig ”i ett
behagligt vakuum – långt ifrån de stora värdedebatter som för närvarande
förs i övriga Europa”
Och det finns ingen annan att skylla på än oss själva att det är så. De som
försöker ta upp diskussionen tvingas i dagens klaustrofobiska debattklimat
köra ett desperat slalomlopp mellan de negativa etiketterna ”rasist”,
”islamofob” etcetera. Voltaire skrev: ”Jag delar inte din åsikt men jag
skulle dö för din rätt att uttrycka den”. Dagens motsvarande svenska devis
är: ”Om du inte håller med, så håll tyst!”
Den här ideologistriden handlar om ifall vi anser att människor är i grunden
lika med samma rättigheter, och där vi samtidigt känner tolerans för
skillnader i seder och bruk. Eller ifall vi istället vill föra en
särartspolitik där vi i grunden är åtskilda av kulturer, religioner och
traditioner. Då återstår inget samhälleligt ”vi” utan istället fragmenteras
det till olika mindre kollektiv som lever bredvid varandra i en segregerad
mosaik.
Vi måste ha ett samhälle där vi först och främst är medborgare. Utifrån den
gemenskapen kan vi respektera och uppskatta mångfalden i samhället. Endast
genom att tala öppet om och diskutera det vi finner svårt, stötande eller
fel kan vi nå ett samhälle där kulturer verkligen möts. Alla krockar är inte
av ondo. Genom tystnad och censur kan vi kanske leva bredvid varandra för en
tid men bara genom debatt kan vi leva med varandra.
IVAR ARPI
7 november 2008