I en artikel 18 mars på denna sida uppmanar Björn Fries och Bengt Svensson
mig, i egenskap av regeringens utredare av den svenska missbruks- och
beroendevården, att föreslå ekonomiska sanktioner mot landsting som inte
erbjuder personer med missbruk eller beroende den vård de behöver
Deras kritik av vården för personer med narkotikaproblem överensstämmer i
stora delar med vad som framkommit i mina kartläggningar. Men mitt uppdrag
är bredare. Utöver narkotika omfattar det även alkohol, läkemedel och
dopningsmedel. Utöver landstingens hälso- och sjukvård omfattar det även
kommunernas socialtjänst och polisens roll med omhändertagande.
Idag bollas ofta personer med missbruk eller beroende mellan sjukvården och
socialtjänsten på grund av att regionernas/landstingens och kommunernas
ansvar är otydligt och att de två huvudmännen tycker olika om vem som skall
göra vad.
Det händer när landstinget och kommunerna inte kommer överens om vem som skall
erbjuda tillnyktringsverksamhet. Det händer när kommunerna ställer krav på
att en person skall ha genomgått abstinensbehandling för att erbjudas
vistelse på behandlingshem, men landstinget inte kan erbjuda detta i tid
eller anser att abstinensbehandling är ett ansvar för behandlingshemmet.
I båda fallen brister vårdkedjan och i värsta fall uteblir vård och stöd helt.
Särskilt utsatta är personer med samsjuklighet mellan psykisk sjukdom och
missbruk. Om de kontaktar socialtjänsten för hjälp finns risk att de
hänvisas till sjukvården för att först behandla den psykiska sjukdomen. Om
de kontaktar sjukvården finns risk att de hänvisas till socialtjänsten för
att först behandla missbruket eller beroendet. Samtidigt säger evidens och
erfarenhet att utsikterna är bäst om behandlingen av den psykiska sjukdomen
och missbruket eller beroendet sker integrerat.
Tillgången till vård och stöd varierar mellan olika delar av landet. I några
regioner har landstingen särskilda beroendecentrum, som i Malmö och Lund,
med specialistkunskap och ett utbud av både medicinsk och psykosocial
behandling. I några kommuner har socialtjänsten ett brett utbud av
behandling. I andra landsting och kommuner är utbudet skralt och viktiga
länkar i vårdkedjan saknas, till exempel tillnyktringsverksamhet och
läkemedelsassisterad behandling.
Det finns inte heller någon tydlig lokal koppling mellan vårdbehovet och
resurserna för missbruks- och beroendevård. Göteborg satsar dubbelt så
mycket per invånare som Malmö på missbruksvård, medan Malmö i sin tur
använder dubbelt så mycket tvångsvård via lagen om vård av missbrukare, LVM,
som Stockholm.
Det är först i november som jag till regeringen skall överlämna ett slutligt
förslag till framtida ansvar och innehåll i den svenska missbruks- och
beroendevården med tillhörande lagreglering. Men låt mig antyda några
reformvägar jag överväger.
För att personer med missbruk eller beroende skall få den hjälp de behöver
prövar jag att tydligare lagreglera kommunernas och landstingets uppgifter.
Det krävs för att nödvändiga insatser skall komma till stånd, för att
garantera ett likvärdigt grundutbud i hela landet och för att individer inte
skall falla mellan stolarna.
Jag vill också pröva möjligheten att införa en vårdgaranti som ger individen
rätt till utredning, bedömning och insats inom en viss given tid. Fås inte
det av hemkommunen eller landstinget i tid skall personen fritt kunna välja
utförare av insatserna i hela landet. Kostnaden – en skälig kostnad – får
sedan utföraren debitera och det blir hemkommunen eller landstinget som
betalar.
Modellen är att gå ett steg längre än ekonomiska sanktioner för utebliven
insats. Med detta bör individen få snabbare hjälp. Individens ställning
stärks och motivationen tas tillvara när den finns. För en missbrukare är
motivation en färskvara.
Även inom tvångsvården är personer med samsjuklighet utsatta. Inom den sociala
tvångsvården har 40–60 procent av klienterna psykisk sjukdom, men de är
sällan psykiatriskt utredda. Inom den psykiatriska tvångsvården har 60
procent av patienterna någon gång diagnostiserats för missbruk eller
beroende, men de får sällan behandling för missbruket eller beroendet.
Tvångslagstiftningarna vill jag få mer rättssäkra och uppgraderade för att
bättre möta behoven hos personer med samsjuklighet mellan psykisk sjukdom
och missbruk eller beroende. Den som vårdas med tvång måste erbjudas de
effektivaste behandlingsmetoderna. Jag prövar nu några olika alternativ att
nå detta.
Förändringar av lagstiftningen behöver kompletteras med andra åtgärder, bland
annat för att höja kompetensen och kvaliteten inom missbruks- och
beroendevården.
En väg jag överväger är att införa ett certifieringssystem som omfattar både
offentliga och privata vårdgivare. För att bedriva behandlingshem i
framtiden skall formella krav uppfyllas när det gäller personalens kompetens
och behandlingsmetodernas evidens.
Genom att samla dessa certifieringsuppgifter i en nationell databas kan
individen själv eller dennes socialsekreterare eller coach välja vårdgivare
med den metodik som man tror passar bäst.
Mitt mål är att ge förutsättningar för en mer individanpassad, tillgänglig och
kunskapsbaserad missbruks- och beroendevård i hela Sverige.
GERHARD LARSSON