Riksdagen beslutade i veckan om en reform som skall underlätta för nyanlända
invandrare att komma i arbete och klara sin egen försörjning. En viktig
utgångspunkt är att rätt stöd skall sättas in direkt och utgå från den
enskildes förutsättningar och behov.
Ingenjörer och analfabeter behöver olika insatser för att komma i arbete och
med regeringens reform får de en lagstadgad rätt till yrkesförberedande
insatser.
Det är svårt att förstå Juseks kritik (Sydsvenskan 17.3). Aldrig har så
viktiga insatser gjorts för att förbättra, inte bara för akademiker utan för
alla nyanlända invandrare på den svenska arbetsmarknaden.
En individuellt utformad etableringsplan skall upprättas för alla som omfattas
av den nya lagen. Planen skall innehålla de åtgärder som den nyanlända
tillsammans med arbetsförmedlingen kommer fram till behövs för att
underlätta vägen till arbetsmarknaden.
Det handlar om språkutbildning och samhällsorientering, men det handlar också
om tidig och snabb validering av yrkeserfarenhet och utbildning samt
kompletterande utbildningar.
Juseks huvudsakliga kritik gäller att rätten till dessa etableringsinsatser
begränsas till högst 24 månader. Att två år skulle vara alldeles för kort
tid för en akademiker att lära sig svenska och kvalificera sig för den
kompletterande utbildningen.
Jag kan lugna Jusek på den punkten: tvåårsgränsen gäller rätten
till etableringsersättning och inte rätten till utbildning.
Tillgång till vuxenutbildning och kompletterande utbildningar finns för alla
som har behov av det också efter introduktionstiden. Men då inträder de
generella reglerna för ersättning i form av studiebidrag och möjligheter
till studielån.
Regeringen satsar drygt 90 miljoner kronor per år på kompletterande
högskoleutbildningar. Under 2009–2010 avsätts 15 miljoner kronor för
validering hos Yrkeshögskolan av utländsk yrkeskompetens. Dessutom gör
Arbetsförmedlingen särskilda upphandlingar av valideringsinsatser för
akademiker, bland annat inom högskolesektorn.
Vårt mål är att nyanlända, akademiker som andra, så fort som möjligt skall
komma ut på arbetsmarknaden, och naturligtvis helst inom yrken som motsvarar
deras utbildning, så att den kompetens som de nyanlända har med sig kommer
till största möjliga nytta.
NYAMKO SABUNI