År 1966 utkom boken Säkerhetspolisens hemliga register. Det var en stridsskift
riktad mot att Säpos åsiktsregistrering fått livsavgörande konsekvenser för
medborgare som inte haft en aning om skälen för att de till exempel inte
kunnat få vissa anställningar. Boken hade ett förord av Vilhelm Moberg som
såg åsiktsregistreringen som en utlöpare av den rättsröta han med sådan
fenomenal energi och kraft bekämpat. Statens övergrepp mot individen var ett
genomgående tema i en tid där det getts åtskilliga exempel på dylika.
Nationalekonomen Sven Rydenfelt hade belyst åsiktsregistrering bland annat på
Dagens Nyheters debattsida. Som ung Kvällspostenreporter hakade jag på och
skrev artiklar som låg till grund för vår bok. Sven och jag förenades av en
liberal övertygelse och motstånd mot att staten – oavsett motiven – utsatte
medborgare för rättsövergrepp.
Boken blev hårt kritiserad av dem – bland andra Svenska Dagbladets ledarsida –
som menade att boken närmast var landsförräderi. Den socialdemokratiska
regeringens reaktion var förnekande. Till att börja med. Men det kom bara
att dröja tre år, till 1969, innan hela den tidigare hemliga hanteringen
blev offentlig i och med personalkontrollkungörelsen.
Den som sökte en skyddsklassad tjänst fick information om kontrollen och kunde
få lägga synpunkter på den information, bland annat från Säpo, som anförts.
Detta var en viktig principiell liberal seger men eftersom den tillkom i
skuggan av Wennerströmaffären och under det kalla kriget rådde det inte
någon egentlig oklarhet om huruvida det fanns ett behov av att skydda den
svenska staten.
I den debatt som nu rasar kring FRA-lagen saknar jag i huvudsak just denna
aktör: den svenska staten och frågan om behov av skydd av densamma.
Är den liberala ståndpunkten idag att staten inte behöver det skydd som FRA,
såvitt jag kan bedöma, är ålagd att svara för? Eller är det så, tillspetsat
formulerat, att om FRA:s arbete råkar i konflikt med någon enda individs
(någonstans i världen) integritet så borde FRA:s verksamhet upphöra?
Säpodebatten på 60-talet handlade om svensk övervakning och registrering av
svenskar. Men FRA:s ansvar är signalspaning riktad mot utländska hot, dock
med den modifikationen att även svenska medborgare eller personer som vistas
i Sverige kan beröras.
I likhet med de flesta som deltar i FRA-debatten vet jag föga om vad FRA gjort
för Sverige eller hur FRA:s arbete går till. Jag har inte någon enkel och
klar uppfattning om det som idag beskrivs som debatten om FRA-lagen eftersom
jag är oklar över om jag har tillräcklig kunskap om de ingångsvärden som
behövs.
Men när jag tänker på den 60-talsdebatt jag själv var engagerad i framstår det
som uppenbart att svenska staten och dess intressen hittills har spelat en
alltför underordnad roll i den pågående diskussionen.
På våra pass står det nuförtiden Europeiska unionen. Vi lever i en
globaliserad värld där nationsgränserna spelar en allt mindre roll. Internet
är en gränsutplånare. I det perspektivet kan ett organ med rötter i andra
världskriget te sig både obegriplig och kanske rentav irrelevant. Frågan om
vem som idag vill skydda den svenska staten och hur det bör gå till behöver
nog framöver få en plats i debatten och då inte bara om FRA. Det som jag
saknar i debatten är således svar på grundfrågan om varför signalspaningen
behövs. Vem vill skydda staten?
En fundering i det sammanhanget är denna: FRA har utvecklats och expanderat
under många års socialdemokratiskt regeringsinnehav. Rimligtvis har alla
s-statsministrar fram till Göran Persson ansett att FRA gjort viktiga
insatser. Varför är det så tyst om den saken nu?
JANERIK LARSSON