Under tidigare globala uppvärmningsperioder började temperaturökningen ungefär 800 år innan kolinnehållet i atmosfären började öka. Det ser alltså ut som att det är temperaturen som driver kolinnehållet – inte tvärtom, som all klimatpolitik synes förutsätta. Det finns idag inga experiment som visar att global uppvärmning orsakas av kolemissioner.

Miljöideologi har däremot börjat ersätta kristendom som dominerande religion i Europa. Ideologin ger den troende en moralisk överlägsenhet.

Samtidigt fullföljs i argumentationen gammal religiös information: världens undergång är nära. Domens dag kommer. Bekänn dina synder och gör bättring. Det är människan som genom sina synder är ansvarig för den kommande katastrofen.

Om hon inte bekänner sina synder och slutar använda fossila bränslen så kommer världen att gå under. Uppkomsten av miljöapokalyptiskt tänkande är kanske den mest påfallande ideologiska utvecklingen i västvärlden sedan marxismen gick under.

För närvarande njuter vi värmen under den interglaciala period som räknas från 19000 år tillbaka sedan istäcket över Nordeuropa och Nordamerika började smälta. Under de senaste 500000 åren har jorden annars mest haft istid, med temperaturer som understigit dagens med 10–12 grader Celsius.

Interglaciala perioder om cirka 10000 år har avlöst nedisningarna. En del forskare menar att det är periodiska förändringar i jordens position relativt solen som avgör dessa cykler. Andra hävdar att så stora energimässiga tillståndsförändringar på jorden bara kan ha förorsakats av påverkan från solen och större planeter i solsystemet – särskilt Jupiter och Saturnus.

Genom studium av 5000 år gamla iskärnor på Grönland kan man följa klimatvariationerna, till exempel den medeltida värmeperioden mellan år 800 och 1000 eller den så kallade lilla istiden år 1350–1850. Mänskligt förorsakat utsläpp av koldioxid kan inte förklara denna klimathistoria. Däremot verkar solfläcksaktiviteten korrelera väl med temperaturerna på jorden.

De globala temperaturerna och utsläppen av koldioxid samvarierar ganska bra under tidsperioden 1970–2000. Utsträcker vi tidsperioden till 1860–2000 ser vi dock ingen korrelation.

Det finnsns ingen korrespondens mellan den gobala temperaturen och mänskliga koldioxidutsläpp under den senaste 140-årsperioden. Enbart detta borde räcka för att stoppa utnämnandet av koldioxid till en satansgas. Vilka kostnader skall vi acceptera för en onödig avkarbonisering av våra samhällen?

Genom att kräva att utvecklingsländerna måste använda sig av ”rena energikällor” säger vi till dem: glöm detta med el till hela befolkningen, de flesta får fortsätta att leva med hårt manuellt arbete. Sjukdomar, svält och våld kommer att vara barnens vardag och nu gäller det att försöka att överleva. Innevånarna får också räkna med att dö 20–30 år yngre än de i den utvecklade världen. Men dessa ansträngningar är nödvändiga och väl värda sitt pris, för annars hotar klimatkatastrofen.

Det finns goda skäl att söka energiomvandlingssystem som är effektivare, som minskar närmiljöstörande utsläpp, som stöder politiska insatser för ökad jämställdhet och som är mindre geopolitiskt destabiliserande än dagens kolvätebaserade system.

Det är då närmast en paradox att i Kyotoprotokollets slagskugga har satsningen på energiteknisk FoU de senaste decennierna visat en avtagande tendens. Uppskattningar pekar på att FoU-satsningarna idag realt endast utgör 65 procent av vad de var på 1970-talet.

Sverige är inget undantag. Genom att det svenska utbildningsdepartementet lämnat över sitt ansvar för universitetens basorganisation till marknadens nycker, finns idag inte den fasta grund för en effektiv sektorforskning som fanns ännu för trettio år sedan.

Just när energiforskningen behövs som bäst – just när vi står inför viktiga energipolitiska vägval – monteras energiforskningen ned till förmån för en sanslös avlatsbrevhandel med så kallade klimatpolitiska syften.

LENNART THÖRNQVIST