Att fostra är att ha idéer om någon annans utveckling, attityder och
handlingar. Det innebär att göra anspråk på ett försprång, bättre vetande
eller större erfarenhet i någon mening. Vuxna har många gånger skäl för
sådana anspråk gentemot barn och unga, men det gäller att fråga sig om
situationen som skapas är rimlig i förhållande till den pedagogiska avsikten.
På senare år har fostran ofta diskuterats som en fråga om att ”sätta gränser”.
Men alla som i någon form av pedagogisk roll lever med barn och unga vet att
gränser inte bara sätts, utan dras och ritas om som en följd av
förhandlingar, ibland slitsamma och konfliktfyllda, ibland som tysta
överenskommelser.
Att fostra är att forma och formas i en oavslutad, gemensam identitetsprocess.
Båda parter ger och tar, lär och förändras i sina roller och sina synsätt av
varandra.
Det finns en tendens att diskutera förhållandet mellan vuxna och barn eller
unga utifrån en föreställning att det framför allt handlar om kontroll.
Vuxna tänks inte bara ha rätt utan också ansvar att fungera som
kontrollinstans gentemot barn och unga.
I veckan föreslog regeringen att föräldrar på ett mer direkt sätt skall kunna
hållas ansvariga för sina barns handlingar. Vid skadegörelse skall föräldrar
bli betalningsskyldiga för skador som deras barn orsakar om de begår brott:
”Signalen är att man måste ha mer koll på vad barnen ägnar sig åt”, sade
justitieminister Beatrice Ask (M) i Ekot.
Det som förvånar är inte så mycket att föräldrar skall betala, utan
uppfattningen att föräldrar blir medansvariga om de inte har ”koll”.
Medan begreppet fostran, som har varit portförbjudet i ett par decennier i
Sverige, brukar associeras med en auktoritär pedagogik, ger dagens debatt
anledning att fundera över om vi inte idag har en alltför hög tolerans för
långtgående former av kontrollerande auktoritet.
När allt fler skolor i Sverige inför så kallade skolk-SMS för att, som man
menar, stävja en eskalerande skolkproblematik, så handlar det om en form av
kontroll av barn och unga som är uttryck för ett auktoritärt
förhållningssätt med mycket höga anspråk från de vuxnas sida.
Skolpersonal och föräldrar allierar sig genom snabb kommunikation med
varandra och bildar obehagliga maktstrukturer. Som om skolk bara handlade
om sviken skolplikt, inte om en djupare problematik där skolan misslyckas
med att vara en miljö som ger mening och sammanhang.
Att förväxla fostran med kontroll är både pedagogiskt och etiskt ohållbart.
Underliggande finns en orealistisk föreställning om att fostran är en
kontrollerbar process. I verkligheten består fostran av en massa löst
sammanhängande situationer, där den pedagogiska effekten ofta uteblir eller
är en helt annan än den avsedda.
Kontroll passiviserar, fråntar initiativ och kränker integritet. Att fostra
handlar däremot om att ge och få förtroende, eftersom självständighet
förutsätter närhet och tillit.
KARIN NORDSTRÖM