Malmö tingsrätts dom om en Expressenjournalists vapenköp har rört upp känslorna bland i synnerhet landets journalister. Sydsvenskans chefredaktör, Daniel Sandström, kallade nyligen domen en skandal.
Om tingsrättens dom står fast även i högre instans innebär den ett dråpslag för den undersökande journalistiken, säger kritikerna.
En fråga som de kanske borde ägna en stund är om tingsrätten utan att frångå gällande svensk rätt hade kunnat meddela något annat domslut.
En självklar rättsstatsprincip – som också kommer till uttryck i den svenska strafflagstiftningen – är att ingen får dömas för en gärning som inte utgör brott enligt den nationella lagen. Av kraven på likabehandling följer att domstolen inte heller utan författningsstöd får låta den gå fri som övertygats om att ha begått en brottslig handling.
En grundläggande fråga i det aktuella fallet är huruvida omständigheterna varit så speciella att köparens befattning med vapnet inte ska bedömas som ett brott mot vapenlagstiftningen. Men här anser tingsrätten att köparen gjort sig skyldig till ett vapenbrott. (Det finns nog även bland jurister utrymme för andra bedömningar.)
Men den huvudsakliga kritiken mot domen riktar inte in sig på att tingsrätten har hamnat fel i den grundläggande frågan om hanteringen av vapnet varit ett brott .
Kritiken – om den ska ha någon allmängiltig bäring – kan inte uppfattas på annat sätt än att tingsrätten borde ha frikänt journalisten och övriga åtalade med hänvisning till att vapenbrottet skett utan brottsligt uppsåt som led i ett journalistiskt arbete.
Men vilket rättsligt utrymme finns det för att frikänna den som har befunnits skyldig till en brottslig handling?
Yttrandefriheten tillförsäkrar oss alla rätten att fritt ge uttryck för åsikter och utbyta information. Men skyddet omfattar inte åtgärder för att få fram underlaget för informationsutbytet. Om man i alla fall hävdar att så är fallet, gäller att yttrandefriheten – liksom tryckfriheten och övriga fri– och rättigheter – inte är obegränsad utan kan i den utsträckning som Regeringsformen reglerar inskränkas genom andra lagbestämmelser. Brottsbalken innehåller åtskilliga straffbestämmelser som exempel på detta.
Men finns det inte andra rättsregler som kan sätta en straffbestämmelse ur kraft när omständigheterna motiverar det?
Närmast till hands ligger brottsbalkens bestämmelser om allmänna grunder för ansvarsfrihet. Där medges straffrihet vid nöd– och nödvärnssituationer, vilket rimligtvis inte varit en aktuell fråga i Expressenfallet.
Reglerna medger att den som begår en brottslig handling på order från en överordnad också kan gå fri från straff under vissa speciella omständigheter.
Expressenjournalisten har uppenbarligen inte funnit anledning att åberopa den regeln till sitt fredande. Det hade för övrigt varit ganska meningslöst eftersom journalister i sina anställningsvillkor tillförsäkrats rätten att av principiella skäl vägra att utföra en arbetsuppgift.
I övrigt är det svårt att hitta ett rättsligt stöd för tingsrätten att meddela en frikännande dom i målet.
En utväg för en domstol som inte kan finna någon grund för att frikänna en tilltalad men som ändå anser det uppenbart oskäligt att döma ut en påföljd för brottet är att meddela påföljdseftergift, det vill säga konstatera att brott har begåtts men bestämma att den skyldiga trots det inte ska få någon straffrättslig påföljd.
Men påföljdseftergift är avsedd för undantagssituationer i särskilt ömmande fall och ska inte tillämpas i mål av principiell räckvidd. Tingsrätten valde därför att låta de särskilda omständigheterna i målet – fortfarande med stöd av brottsbalken – bli motiv för en mildare påföljd – villkorlig dom istället för fängelse som är normalstraffet vid vapenbrott.
Malmö tingsrätt hade således inte mycket utrymme att komma fram till någon annan dom än den som meddelats.
När åklagaren kritiseras för att inte ha låtit bli att åtala Expressenmedarbetarna måste man vara medveten om att även han varit bunden av ett regelverk som inte kan frångås så lättvindigt som kritikerna tycks tro.
Vill man för framtiden komplettera lagstiftningen med en regel som uttryckligen medger straffrihet för brott begångna i anslutning till journalistiskt arbete finns det några aspekter som bör uppmärksammas.
Expressenjournalistens sökande efter ett vapen i Malmös undre värld har gett upphov till ett eller flera vapenbrott och kanske annan brottslighet i säljarledet. Hur ska dessa personers agerande bedömas straffrättsligt? För polisen är det förbjudet att ägna sig åt brottsprovokation. Om det sker i alla fall – vilket har hänt – är det en grund för att frikänna brottslingen. Ska samma regel gälla om provokationen utförs av en journalist?
En reflexion i sammanhanget är om Expressen funderat på eventuella konsekvenser för den eller de personer som tidningen gjort vapenaffärer med.
Vapenköpet har också inneburit att Expressen försett Malmös kriminella värld med ett – om än litet – finansiellt stöd.
Hur ska den krets som ska få straffrihet preciseras? Vem är journalist i dagens medievärld med bloggare, twittrare och liknande?
Bland miljö- och djurrättsaktivister finns säkert många som anser sig ha väl så goda skäl som journalisterna att undantas från gällande strafflag.
Vilka typer av gärningar ska vara straffria? Får en journalist bryta sig in i en bostad för att komma åt dokument i ambitionen att avslöja en ekohärva?