Svenska elevers skolresultat har dalat drastiskt i jämförande internationella
skolundersökningar, speciellt i matematik och naturvetenskapliga ämnen.
Samtidigt har andelen elever som inte klarar de nationella proven stigit.
Åtskilliga spektakulära utspel har gjorts för att ”göra något åt” problemen,
såsom experiment med ”superpedagoger”, nya stramare regler för att få ned
frånvaron, planer på ännu en ny och mycket traditionellt uppbyggd
lärarutbildning – men någon egentlig intellektuell analys av problemets
orsaker har vi inte sett.
Pedagogiken befinner sig med andra ord i kvacksalveriets tidsålder. Modern
medicin bygger på vetenskapligt baserad kunskap om hur kroppen fungerar och
hur den reagerar då den utsätts för olika typer av medicinsk behandling.
Pedagogiken har länge kämpat för att uppnå en liknande status men har blivit
utmanövrerad av kvacksalveriet som helt dominerar fältet idag.
All vetenskaplig behandling startar med en diagnos:
Vad är felet, varför gör det ont? Är det fel på skolan, rektorerna, lärarna,
eleverna, familjen eller politikerna?
Snarare än att försöka utpeka enstaka grupper bör problemet ses som ett
systemfel:
Vad var det som gjorde att systemet fungerade någorlunda tillfredsställande
tidigare? Vad har hänt som gör att systemet inte fungerar längre? Och varför
visar sig skolans systemfel tydligast just i Sverige, landet med de största
ambitionerna om att utbilda sin befolkning?
Ett sätt att förstå vad som hänt är att jämföra skolan med de kommunistiska
kommandoekonomierna. Dessa var ju i teorin tänkta att frigöra människors
kreativitet, skaparkraft och produktivitet, men byggde i verkligheten på
rädsla och ibland på den uppfinningsrikedom som uppstår ur kampen för ren
biologisk överlevnad.
Problemet med en kommandoekonomi är att den är överplanerad. All kunskap
samlas i staben som sedan ger order till de underordnade i en i förväg
fastställd hierarki. Till sist når ordern ”soldaten” ute i fält och har då
förvandlats till något absurt och verklighetsfrämmande.
Kommandoekonomierna har visat sig odugliga som system för att frigöra mänsklig
skaparkraft och prestationslust. Varför skulle den svenska skolan utgöra ett
undantag?
Inte desto mindre är det i den riktningen svensk skolpolitik har drivits och
fortfarande drivs.
Det är dags att tänka om och övergå till marknadsekonomiskt tänkande också
inom den svenska skolan.
Istället för att samla all kunskap i centrala organ, som Skolverket, och
fastställa nationella läroplaner som skall ”implementeras” ute i skolorna
kunde man göra som i näringslivet: låta skolorna sköta sig själva, och
själva fastställa vad de tycker att eleverna bör kunna i olika årsgrupper
och utbildningsriktningar.
Låt entreprenörsandan styra svensk skolpolitik. Om det sker kommer resultaten
snart att vända till det bättre.
FEIWEL KUPFERBERG