Nyligen besökte förra årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, Göteborg
för att medverka i Kvalitetsmässan. En av Krugmans specialfrågor är den
ekonomiska krisen, hur den uppkom och hur vi löser den. Det han har att säga
är också relevant inför klimatkonferensen i Köpenhamn.
En poäng är att en ekonomisk politik som inriktar sig på utbudssidan i
ekonomin är verkningslös i en djup ekonomisk kris, då problemet är låg
efterfrågan. Man kan inte få folk att köpa mer genom att fylla butikerna med
fler varor. Anledningen är att människor i en kris sparar sina pengar,
vilket minskar efterfrågan.
Stat och kommuner måste då få igång den offentliga konsumtionen. Om medborgare
och företag inte konsumerar och investerar så måste den offentliga sektorn
göra det, annars faller ekonomin som helhet.
Slutsatsen för svenskt vidkommande är att regeringen Reinfeldt har gjort
precis tvärt emot det den borde göra: de gav för lite till kommuner och
landsting som i sin tur har sparat på jobben, vilket har fördjupat krisen.
Sedan har högern ägnat sig åt att sänka skatterna för att öka människors
vilja att arbeta, vilket är tämligen ineffektivt när få arbeten finns att
söka.
Krugman pläderar huvudsakligen för offentliga investeringar, inte offentlig
konsumtion, för att få igång efterfrågan. Skälet är att investeringar ger
ett värde även efter krisen.
Detta är intressant då vi just nu råkar ha en annan kris över oss samtidigt
som den ekonomiska, nämligen klimatkrisen. Och alla kända lösningar på den
kräver stora investeringar.
Att lösa klimatkrisen kräver, förutom ändrade levnadsvanor, ny teknik som
möjliggör minskade utsläpp. Här är offentliga investeringar en viktig del.
Om den offentliga sektorn beställer ny teknik, exempelvis en ny generation
höghastighetståg, kan utvecklingen av denna ta fart. Ett konkret exempel är
Bombardier som vill utveckla ett kombitåg, Gröna tåget, som kan köras både
på vanlig räls och som höghastighetståg. Och den tekniken utvecklas
händelsevis i Sverige.
Globalt krävs enorma investeringar för att lämna det fossilbränslebaserade
samhället och övergå till energisnåla och förnybara tekniker för produktion
och transporter.
Ytterligare en av Krugmans poänger är att det första som måste göras i en kris
är att rädda banksystemet. På detta område nämner han Sverige som ett
föredöme – han talar då om 1990-talskrisen.
Bankerna behöver nytt kapital i massor, vilket bara kan tillföras om staten
övertar en del av ägandet i bankerna. Krugman påpekar:
”Inget kunde vara värre än att misslyckas med att göra det som är nödvändigt
av rädsla för att räddandet av finanssektorn är socialism.”
Detta är ju ganska komiskt ur svenskt perspektiv eftersom bankräddaren nummer
ett enligt denna modell i vårt land är förre moderatledaren Bo Lundgren, som
skaffat sig respekt hos både högern och vänstern genom sitt praktiskt
osentimentala sätt att göra detta.
Vi har således i Sverige en höger som förra gången de var vid regeringsmakten
följde Krugmans rekommendation – rädda bankerna även om staten måste köpa
dem
Men som nu gör precis tvärtom när det gäller Krugmans andra rekommendation och
sänker skatter istället för att investera.
JOHAN LÖNNROTH
KARIN SVENSSON SMITH