Den 3 februari sjösatte den svenska regeringen ett program som omfattar 50
miljarder kronor, som skall få fart på bankernas kreditgivning. Förtroendet
mellan finansmarknadernas olika aktörer raserades i hög grad under
finanskrisen, och är fortfarande långt från återställt. Finanskrisens
förlopp liknade, enligt historikern Niall Ferguson, en "långsam
men slutligen förödande kedjereaktion".
Denna kedjereaktion startade inom den amerikanska bolånesektorn. Den gnista
som tände krisen kan spåras tillbaka till en välment men ansvarslös politik
som syftade till att underlätta för personer med dålig kredit att få bolån.
Nu finns en rad tecken på att svenska beslutsfattare initierar en liknande
politik – bara på senare tid har följande steg tagits:
>Det statliga låneinstitutet SBAB har ett tydligt politiskt uppdrag att
pressa lånevillkoren på bolånemarknaden. Den som läste ekonominyheterna den
30 januari kunde läsa om hur SBAB fortsatte att pressa ned bolåneräntorna.
Och dessutom förväntas de få tillstånd att bli en vanlig bank, för att
pressa ned även andra former av räntor.
>Statens bostadskreditnämnd har överlämnat en utredning till
finansmarknadsminister Mats Odell kring en statlig garanti för överbelånade
bostadsägare.
>Ombudsmannen mot etnisk diskriminering presenterade i slutet av förra året
en rapport där det förklaras att krav är att likställa med diskriminering om
den har diskriminerande effekter. Med det menas att om minoritetsgrupper med
sämre ekonomi har svårare att få bostad på grund av krav på anställning
eller inkomst, så är det diskriminering som måste bekämpas.
Riktningen är densamma som i den amerikanska politik som skapade krisen. En
viktig orsak var att amerikanska politiker ville att personer med dålig
kreditvärdighet skulle kunna få bostadslån. De av staten grundade
institutionerna Fannie Mae och Freddie Mac fick i uppgift att förenkla för
låginkomsttagare att köpa boende.
Likheterna med SBAB är många, vilket också påpekats i rapporten "SBAB,
ett svenskt Freddie Mac?" av Per Nilsson (Timbro).
De amerikanska bolåneinstituten fick skattesubventioner. Dessutom stod staten
bakom dem som en implicit garant, vilket gjorde att de kunde ta stora
risker. Fannie Mae och Freddie Mac garanterade de bolån som bankerna i sin
tur utfärdade till låntagare med dålig kredit, inte minst olika
minoritetsgrupper. De båda instituten kom att alltmer tränga ut sina
konkurrenter på marknaden och uppmuntra till riskabla lån. I USA finns även
lagar som tvingar privata banker att låna ut till personer som annars inte
hade fått lån.
Många av dem som tagit de riskabla lånen kunde senare inte betala tillbaka
dem. Det var därför som bankerna fick så stora problem och i vissa fall gick
i konkurs eller fick räddas med skattebetalarnas pengar. Sedan spred sig
krisen globalt genom många av de nya finansiella instrument som har
utvecklats. Plötsligt var det finansiella aktörer runtom i hela världen som
inte kunde få igen sina lån.
Kärnan i det raserade förtroendet var lån till människor som inte kunde
betala. Förvisso kan felbedömningar alltid ske, men detta var en medveten
politik. Beslutsfattare tog en väldig risk. Det är avgörande att vi lär av
krisens uppkomst så vi inte upprepar det som var dess kärna. De finansiella
aktörerna måste få agera utifrån marknadsbedömningar, inte politiska
direktiv.
NIMA SANANDAJI
JOHNNY MUNKHAMMAR
12 februari 2009