Schweiz har fyra moskéer med minareter och uppskattningsvis 350 000 muslimer,
de flesta från Bosnien och Kosovo. Av dessa deltar cirka 13 procent
regelbundet i bönen. Inget stort problem, kan man tycka. Ändå röstade 57,5
procent av schweizarna i den nyligen genomförda folkomröstningen för ett
konstitutionellt förbud mot minareter, som det påstås på grund av oro för
”fundamentalism” och en ”smygande islamisering” av Schweiz.
Är schweizarna mer trångsynta än andra européer? Förmodligen inte.
Folkomröstningar ger ett mått på folks magkänsla, snarare än genomtänkt
övertygelse och magkänslor är sällan liberala. Omröstningar i denna fråga i
andra europeiska länder skulle mycket väl kunna leda till motsvarande
häpnadsväckande resultat.
Att knyta det schweiziska utslaget att förbjuda minareter – en idé som
framfördes av det högerextrema Schweiziska Folkpartiet, men inte av något
annat politiskt parti – till ”islamofobi” är att missa poängen. Säkerligen
har en lång historia av ömsesidig fiendskap mellan kristna och muslimer,
liksom nutida fall av radikalt islamistiskt våld, fått många att frukta
islam på ett sätt som inte gäller för, låt oss säga, hinduism eller
buddhism. Och minareten, som står som en missil mot himlen, kan lätt
uppfattas som en skrämmande bild.
Men om schweizarna och andra européer var trygga i sina egna identiteter
skulle deras muslimska landsmän antagligen inte framkalla denna rädsla. Och
det kan vara själva problemet. För inte så länge sedan hade majoriteten av
medborgarna i väst sina egna självklara symboler för gemensam tro och
identitet. Kyrktornen i många europeiska städer betydde fortfarande något
för de flesta människor. Få gifte sig utanför sin tro.
Fram till nyligen trodde många européer på sina kungar och drottningar,
viftade med sina nationsflaggor, sjöng sina nationalsånger och lärde sig
sina nationella hjältesagor. Hemma var hemma. Utlandsresor var för soldater,
diplomater och rika. ”Identitet” sågs ännu inte som ett problem.
Mycket har förändrats tack vare global kapitalism, europeisk integration,
stigmatiseringen av nationalkänslan till följd av två katastrofala
världskrig, och kanske viktigast, det minskande inslaget av religiös tro. De
flesta av oss lever i en sekulär, liberal, desillusionerad värld.
De flesta européers liv är nu friare än någonsin tidigare. Vi blir inte längre
tillsagda av präster eller myndighetspersoner vad vi skall göra och tänka.
När de försöker tenderar vi att ignorera dem.
Men vår nyligen befriade värld har ett pris. Friheten från tro och tradition
har inte alltid lett till större förnöjsamhet utan tvärtemot, till en
växande förvirring, rädsla och förbittring. Men även om uttryck för den
kollektiva identiteten inte försvunnit helt har de ofta förflyttats till
fotbollsarenorna där glädje (och besvikelse) lätt kan koka över i våld och
förbittring.
Populistiska demagoger skyller det moderna samhällets ängslan på den
politiska, kulturella och kommersiella eliten. Den anklagas, inte helt
grundlöst, för att tvinga på medborgarna massinvandring, finanskris och
förlust av den nationella identiteten. Men om eliten hatas för att orsaka de
moderna problemen avundas allmänheten muslimerna deras tro, vetskapen om
vilka de är, för att de har någonting som det är värt att dö för.
Det är ointressant att många europeiska muslimer är precis lika
desillusionerade och sekulära som sina icke-muslimska landsmän. Det är
intrycket som räknas. Minareterna och de svarta huvuddukarna skrämmer därför
att de strör salt i såren på dem som känner att de förlorat sin egen tro.
Det är inte förvånande att antimuslimsk populism funnit sina mest vildsinta
anhängare bland tidigare vänsteranhängare, för de har också förlorat sin tro
på världsrevolution eller på jag vet inte vad. Många inom vänstern hade,
innan de började tro på revolutionen, en religiös bakgrund. Så de drabbades
av en dubbel förlust. I sin islamfientlighet vill de gärna försvara
”upplysningens värden” medan de i själva verket sörjer trons sammanbrott,
antingen religiös eller sekulär.
Det finns, sorgligt nog, ingen omedelbar bot mot den sorts sociala olyckor som
manifesterats i den schweiziska folkomröstningen. Påven har förstås ett
svar. Han vill att folk skall återvända till Roms famn. Evangeliska
predikanter har också ett recept för frälsning. Neokonservativa ser för sin
del det europeiska problemet som ett typiskt uttryck för den gamla världens
dekadens, ett kollektivt tillstånd av nihilism orsakat av välfärdsstater och
ett mjukt beroende av hård amerikansk styrka. Deras svar är en pånyttfödd
västvärld ledd av USA och engagerad i ett väpnat korståg för demokrati.
Men oavsett om man är katolik, återväckt kristen eller nykonservativ saknar
dessa visioner framtid. Det bästa vi kan hoppas på är att liberala
demokratier lyckas hanka sig fram genom denna obehagliga period – genom
motstånd mot demagogiska frestelser och våldsimpulser. Demokratier har trots
allt varit utsatta för värre stormar tidigare.
Med detta sagt skulle det verkligen vara till stor hjälp om folkomröstningarna
blev färre. För, i motsats till vad många tror, stärker de inte demokratin.
De försvagar den genom att underminera våra valda representanter, vilkas
uppgift är att använda sitt goda omdöme snarare än att ge röst åt magkänslan
hos ett ängsligt och oroligt folk.
IAN BURUMA
Översättning: Lasse Hansson
Copyright: Project Syndicate