Den 7 september publicerade Sydsvenskan en debattartikel av den kanadensiske
generalen Roméo Dallaire, en gång legendarisk befälhavare för den FN-styrka
som med för lite trupper och oklart mandat stod maktlös mitt i blodbadet i
folkmordets Rwanda 1994.
Dallaire tvingades inte bara bevittna det besinningslösa slaktandet av en hel
befolkningsgrupp utan också hur den omvärld han representerade stod overksam
– med ett undantag. Mitt under folkmordet flögs franska fallskärmsjägare in,
tog kontrollen över flygplatsen i huvudstaden Kigali, samlade ihop alla
européer och försvann lika snabbt som de kommit.
Omvärlden hade intervenerat och tryggat sina intressen, varefter blodbadet
kunde fortsätta.
Och medan vi talar om Rwanda händer samma sak gång på gång. Dallaire pekar på
den avgrund av bristande politisk vilja som skiljer de högstämda men till
intet förpliktigande deklarationer FN:s medlemsstater antagit och de
inbördeskrig och folkmord som ostört fått rasa i Darfur, Kongo och Somalia.
Varför talar man så mycket och gör så lite? Och varför leder de interventioner
som görs så ofta till förödande resultat för de människor som borde skyddas?
Ett grundläggande problem är att det varit retoriken snarare än de faktiska
motiven som förändrats under de senaste två decennierna. Alla talar om
humanitet, demokrati och skydd för utsatta befolkningsgrupper, men det
genomgående mönstret är fortfarande att omvärldens ingripanden dikteras av
de stora maktblockens egna strategiska eller politiska intressen. Först när
dessa är hotade agerar man, men då ofta med humaniteten som förevändning.
Den USA-ledda FN-interventionen i Somalia i december 1992, Operation Restore
Hope, inleddes med den uttalade målsättningen att undsätta landets
befolkning i en svältkatastrof och statskollaps, men bottnade i realiteten i
maktpolitiska överväganden som hade mycket lite med förhållandena i Somalia
att göra.
USA hade efter det kalla krigets slut och det första Irakkriget 1991 bundit
sig vid försvaret av en ny världsordning och måste visa ledarskap. Valet
stod mellan Somalia och Bosnien, och föll på Somalia eftersom Bosnien
bedömdes som ett betydligt vanskligare uppdrag. Där fick kriget rasa vidare
utan att en underdimensionerad FN-styrka med oklart mandat kunde göra mycket
för att skydda offren, en utveckling som kulminerade i massakern i den på
pappret FN-skyddade zonen Srebrenica 1995.
De två stora USA-ledda internationella interventionerna efter 2001,
Afghanistan och Irak, var inte humanitära utan motiverades med nationella
och internationella säkerhetsintressen. Afghanistan förklarades
folkrättsligt som självförsvar, en motattack mot Al Qaida och dess
skyddsmakt talibanregimen. Irak, som i grunden handlade om amerikansk
geopolitik, motiverades med landets, som det visade sig, obefintliga
massförstörelsevapen och lika obefintliga kopplingar till internationell
terrorism.
Det är egentligen först med den nytillträdde amerikanske befälhavaren för de
internationella styrkorna i Afghanistan, general McChrystal, som behovet att
skydda civilbefolkningen lyfts fram som ett viktigare mål än den åttaåriga
resultatlösa jakten på talibaner. Samtidigt sjunker opinionsstödet för
fortsatt närvaro bland de länder som ingår i den internationella styrkan i
takt med fortsatta egna förluster.
Sveriges militära engagemang i Afghanistan har vuxit fram stegvis utan en klar
inledande målsättning. Sveriges deltagande i den NATO-ledda internationella
styrkan hade inte karaktären av en humanitär intervention, även om fokus
tidigt lades på civil återuppbyggnad och samverkan med de lokala
myndigheterna. Snarare var deltagandet en politisk symbolhandling, ett sätt
för Sverige att visa samhörighet med USA och den grupp kärnländer som ingick
i styrkan.
Det är också denna säkerhetspolitiska inträdesbiljett som gång på gång har
lyfts fram av svenska politiker, snarare än vad som konkret skall uppnås i
Afghanistan. Det primära är uppenbarligen själva det faktum att Sverige är
med, snarare än vad man är med i, ett mönster som är välbekant från
operationerna på Balkan.
Samtidigt har utvecklingen i Afghanistan följt ett annat välbekant mönster
från en lång rad tidigare inre konflikter med utländsk inblandning.
Interventionen sker under vissa betingelser, vilka sedan förändras till
följd av konfliktens utveckling, något som interventionsmakten har små
möjligheter att styra, åtminstone i önskad riktning.
Med ökande egna förluster sjunker sedan opinionsstödet på hemmaplan och med
stigande civila förluster i operationsområdet, till följd av vådabeskjutning
eller prioritering av de egna truppernas säkerhet, undergrävs trovärdigheten
i humanitära argument för fortsatt närvaro.
Sverige har som EU-ordförande varit pådrivande för att EU skall använda sina
gemensamma stridsgrupper. Möjligen är detta ännu ett utslag av
symbolpolitiken – de internationella insatserna som ett medel för att visa
hög profil och samla poäng, oklart för vad.
FN-deklarationer ändrar inte på detta och general Dallaires uppmaningar att ta
dem på allvar kommer förmodligen att klinga för döva öron. De
internationella interventionerna är och förblir maktpolitiska och symboliska
insatser, i sista hand beroende av egenintressen och opinionen i de länder
som förväntas delta.
Det katastrofala Irakkriget och en alltmer impopulär insats i ett korrupt
Afghanistan kan komma att minska benägenheten för humanitära insatser, just
i de plötsliga och osäkra situationer då de kommer att behövas.
WILHELM AGRELL