Mitt i finanskrisen infaller Gulddagen idag i Malmö. En dag på spaning efter
framtidens arbetsmarknad och tillväxt. Vad har Malmö för styrkepunkter i
framtiden? Just så kaxigt skall frågan ställas – för krisen ökar
möjligheterna för den som har något att erbjuda framöver. Lågkonjunkturen
innebär att företag läggs ned och försvinner – men när återhämtningen
kommer, då flyttas resurserna om, och då blir det de starka städerna och
regionerna som har bäst förutsättningar att hävda sig.
Det är ett riksintresse. Under debatten om Öresundsförbindelsen var det många
som hävdade att Bron bara var en skånsk fråga. De kunde inte haft mera fel.
När jag hade ansvaret för finansdepartementets långtidsutredningar 1992 och
1995 såg vi ett sorgligt mönster. Sydvästra Skånes långa eftersläpning under
1970- och 1980-talen var en black om foten för hela landets ekonomi.
Sveriges goda utveckling de senaste tio åren handlar till inte så liten del om
Malmös renässans. På ett par årtiondens sikt borde Malmö i än högre grad
kunna bli spjutspets för hela landets tillväxt. Tack vare Skånetrafiken och
pågatågen har också hela regionens resurser blivit mer flexibla och bättre
utnyttjade. Med en ny bana till Simrishamn skulle man komma ännu längre,
samtidigt som det skulle ge järnvägen en viktig fördel framför biltrafiken.
Det är tack vare befolkningen som framtiden ser så ljus ut. Med
globaliseringen har arbetskraften blivit den viktigaste produktionsfaktorn.
De senaste årtiondenas sammanflätning av den internationella ekonomin har
inneburit att kapitalet, råvarorna och teknologin numera rör sig tämligen
obehindrat över gränserna. Det är bara vi själva som är lika tröga nu som
då.
För några år sedan hävdade en undersökning att vi bara flyttar 1,8 gånger över
kommungränsen i våra liv – och vi har inget att skämmas för, tyskar och
fransmän är ännu mer hemkära. Därför har tillgången på arbetskraft blivit
den viktigaste frågan: Finns där någon som kan göra jobbet?
I Malmö kommer svaret att vara ja. Under 1990-talet var vi på Kommunförbundet
bekymrade över födelsetalens fall i krisens spår. Den ende som inte hängde
läpp var Malmös starke man Ilmar Reepalu (s). Om tio år kommer Malmös
födslar att göra skillnad. Då kommer tillströmningen till arbetsmarknaden
att ligga högre i Malmö än på många andra håll i landet.
På SCB:s hemsida har befolkningspyramiden för riket flera besvärande bilringar
högt upp i åldrarna, medan Malmös befolkning verkligen är en pyramid, med en
bred och ung bas. För företag som vill utvidga och nyetablera är det en
viktig signal. Den unga befolkningen kommer att ge Malmö en viktig fördel år
2015.
Men det räcker inte att det finns många unga. De måste komma in på
arbetsmarknaden också. En av de mest illavarslande siffrorna i de senaste
årens statistik är de många unga förtidspensionärerna. För ett par år sedan
pensionerades nästan 5 000 människor som inte hade fyllt 30 år. Eftersom
årskullarna pendlar runt 100 000 innebär det att 5 procent knappt hinner in
i arbetskraften innan de ställs vid sidan av.
Det innebär att utbildningssystemet måste skärpa sig, men det räcker inte.
Högskolan innebär ett lyft för Malmö, men det måste finnas många fler vägar
in i arbetslivet. Vägarna in för dem som inte har läslusten, utbildningen
och erfarenheten har blivit färre. Trösklarna till arbetslivet har blivit
högre. Att hitta vägar över dem är en av de viktigaste framtidsfrågorna.
I Malmös framtid är Bron en huvudsak. Skånes politiker borde ta fram Knut
Wicksell, Sveriges främste nationalekonom genom tiderna. Han påpekade redan
i början av 1900-talet att stora fasta investeringar blev bäst utnyttjade om
priset för att använda dem bestämdes av den rörliga kostnaden.
Bron kommer inte att komma till sin fulla rätt förrän Wicksells principer
sänker kostnaderna. Då kommer vi att få det samspel mellan Skåne och
Själland, Sverige och Danmark, som skulle komma hela den skandinaviska
ekonomin till stor nytta.
GUNNAR WETTERBERG