"Minska beroendet av USA"

Nederländernas militära engagemang i Afghanistan ledde nyligen till en politisk kris och regeringens fall. I längden är det inte hållbart att europeiska länder, utan opinionens stöd, deltar i USA:s militära äventyr, skriver Ian Buruma, författare och professor i demokrati och mänskliga rättigheter vid Bard College i New York. Lösningen är att Europa minskar sitt beroende av USA och istället tar större ansvar för sin egen säkerhet, menar han.

Den nederländska armén har opererat i en orolig del av Afghanistan sedan 2006. Striderna mot talibanerna har tidvis varit häftiga och tjugoen nederländska soldater har mist livet.

Nederländerna skulle ha avlösts av styrkor från något annat Natoland 2008. Men ingen anmälde sig som frivillig så uppdraget förlängdes i två år. Men nu anser Socialdemokraterna i den nederländska koalitionsregeringen att nog är nog. Styrkorna skall tas hem. Eftersom Kristdemokraterna inte håller med har regeringen fallit.

Detta är högst ovälkommet för USA:s president Barack Obama, som behöver all hjälp han kan få i Afghanistan. För många amerikaner, inte minst neokonservativa, kan Nederländernas agerande bekräfta misstankar om svekfulla européer som är beroende av såväl materiell bekvämlighet som av USA:s militära skydd. När det hettar till drar sig européerna ur.

Två världskrig har gjort att krigets glamour försvunnit för de flesta européer. Tyskar i synnerhet har inte mycket till övers för militär aggression, vilket förklarar deras ovilja att ta på sig något annat än enkla polisuppdrag i Afghanistan.

Med Ypres, Warszawa och Stalingrad, för att inte nämna Auschwitz och Treblinka, i minnet är det många som tycker att detta är bra. Men det finns tillfällen då pacifism, även tysk, är ett dåligt sätt att hantera ett allvarligt hot.

Men pacifism förklarar inte händelseutvecklingen i Nederländerna. Skälet till tveksamheten inför en fortsatt insats i Afghanistan är inte andra världskriget utan en liten stad i Bosnien vid namn Srebrenica. I mitten av 1990-talet ställde Nederländerna upp för att försvara Srebrenica mot general Ratko Mladics serbiska styrkor. Men enligt FN:s regler fick de lätt beväpnade nederländska styrkorna bara slåss i självförsvar.

Det utlovade luftunderstödet kom aldrig. Nederländska soldater togs som gisslan och hotades med avrättning. Världen såg på medan olyckliga nederländska soldater tillät Mladics tungt beväpnade serber att massakrera runt 8 000 bosniska män och pojkar.

Pacifism hade ingenting med saken att göra. Tvärtom: det viktigaste skälet till att Nederländerna lät sig manövreras in i en omöjlig situation, utan militärt stöd från vare sig FN eller Nato, var ivern att få spela en viktig roll, att tas på allvar av större makter, att få leka med de stora pojkarna. Resultatet var att Nederländerna blev stående med skammen. Nu när landet gjort sin plikt i Afghanistan vill Socialdemokraterna undvika en upprepning.

Det handlar inte bara om nationell hybris, det handlar om ett grundläggande villkor för Västeuropa efter kriget. I utbyte mot USA:s skydd har europeiska allierade alltid anpassat sig till amerikansk säkerhetspolitik. Det är detta som hållit samman Nato sedan 1949. Det var begripligt när Nato ägnade sig åt det som det skapats för: att hålla ryssarna ute (och, i det tysta, tyskarna nere).

Efter Sovjetunionens fall är syftet med Nato oklart. Det har aldrig varit enkelt att mobilisera människor i demokratier för militära insatser. Det krävdes en direkt japansk attack mot den amerikanska flottan för att dra in USA i andra världskriget. Och när före detta Jugoslavien sjönk ner i våld på 1990-talet ville varken USA eller Europa intervenera. När Nato äntligen agerade militärt mot serberna hade 200 000 bosniska muslimer redan mördats.

En militär allians utan tydlig gemensam fiende, eller tydligt mål, är nästan omöjlig att upprätthålla. Nato domineras fortfarande av USA, och dess europeiska allierade rättar sig ännu in i ledet, om än bara för att hålla alliansen vid liv. Det innebär att européerna deltar i militära äventyr som satts igång av USA, även om de nationella eller europeiska intressena i saken är långt ifrån klara.

Detta kan inte fortsätta mycket längre. Demokratiska länder kan inte riskera sina soldaters liv utan medborgarnas stöd. Den enda lösningen är att Europa minskar sitt beroende av USA och istället tar större ansvar för sin egen säkerhet.

Detta kan inte åstadkommas på nationell nivå. Inget europeiskt land är starkt nog. Men utan gemensam europeisk regering kan det heller inte finnas någon gemensam försvarspolitik, och än mindre en gemensam armé. Det påminner om eurozonens problem: de kan bara lösas genom politisk enighet, men det är något som européerna fortfarande är ovilliga till.

Därmed sitter vi fast i ett otillfredsställande status quo, där Nato söker efter en roll, USA har allt mindre råd att agera världspolis, och européerna kämpar med att definiera sina gemensamma intressen.

Försvarsalliansen som skapades under kalla kriget kommer att bli allt skörare. Vilka Europas intressen än är, så är det osannolikt att de bäst tas tillvara genom ett till synes ändlöst krig mot talibanerna.

IAN BURUMA

Översättning: Magnus Jiborn